De som våldtar krigar också

Bästa mätare på hur fredligt ett land utvecklas är inte graden av
välstånd eller demokrati, utan hur kvinnorna behandlas.
IS ger dyster syn för sägen.

Illa – för näringslivet.

I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil. I Nigeria kidnappar
Boko Haram unga kvinnor så att de inte kan gå i skolan.

Värre, förstås.

I de områden som Islamiska staten, IS, lagt under sig säljs
kvinnor som slavar. Unga kristna flickor – yazidier och
assyrier – tvingas konvertera och gifts bort. De som inte
duger till ”hustru” våldtas och misshandlas, stenas …

Vidrigt, bortom all komparation.

Samhällets ”egna” kvinnor berövas sin frihet. Dubbla slöjor,
ansiktet dolt. Svart fotsid dräkt och handskar. En manlig
följeslagare – mahram – krävs så snart en kvinna går utanför
hemmets väggar. Annars slår den religiösa moralens väktare
– hisbah – till.

Inte sällan bokstavligen.

IS manifest om kvinnor i ”kalifatet” slår fast att flickor kan
giftas bort som nioåringar, att kvinnor ska hållas dolda, att
kvinnor ska lyda. Livet för kvinnorna är hårt kringskuret,
rapporterar brittiska The Guardian, med kontakter i de
IS-kontrollerade städerna Mosul, Raqqa och Deir el-Zour:

”Till en början vägrade en del kvinnliga läkare att bära slöja och
strejkade genom att stanna hemma. Då körde hisbah hem till
dem i ambulanser och förde dem till sjukhusen med tvång”,
berättar en. En annan vittnar om hur kvinnor i Mosul som skulle
föda inte släpptes in på förlossningskliniken för att de inte bar
ansiktsslöja.

Bussar stoppas för kontroll och om en kvinna är fel klädd
eller saknar mahram måste alla passagerare kliva av.
Bussen tas ur trafik.

Journalisten Jenny Nordberg avslöjar att flickor i många
afghanska familjer uppfostras och kläs som pojkar – för
att föräldrarna ska slippa skammen att inte ha en son,
men också för att göra vardagen lite lättare. En pojke kan
gå ärenden, tjäna pengar och hjälpa till. En flicka är låst till
hemmet.

Könsapartheid.

I boken De förklädda flickorna i Kabul berättar hon om flickor i
kort hår och byxor –bacha posh på dari – som kan leva fritt
fram till puberteten. Fenomenet har funnits i flera hundra år
och inte bara i Afghanistan.

”Det handlar om att hitta sätt att överleva och skapa motstånd i
ett omöjligt, dysfunktionellt samhälle”, säger Jenny Nordberg i DN
och beskriver det så här i boken:

”Niima klär ut sig till pojke enbart för familjens överlevnad. Det
finns ingenting frivilligt med det, och det har ingenting med
personlig frigörelse att göra.”

Kvinnor med andra religioner som hamnar i IS händer våldtas,
säljs och misshandlas. På samma sätt som kvinnor på så
många håll i världen, som en del av krig. Också i Europa var
våldtäkt ett vapen så sent som på 90-talet på Balkan.

Varför?

För att varje samhälle vill skydda kvinnor och barn. För att
kvinnors dygd i många kulturer är värdefull för långt fler än
henne. För att kvinnor föder och fostrar nya krigare.

Den regim som inte lyckas skydda sina kvinnor är svag. Fienden
skadar hela samhället, i märgen.

Tidigare utrikesminister Hillary Clinton sade i ett tal 2010 att
kvinnors rättigheter är så centrala i USA:s utrikespolitik för att
jämställdhet inte bara är "en moralfråga, inte bara en humanitär
fråga, inte bara en rättvisefråga. Det är en säkerhetsfråga.”

Jag föreställer mig att det här ligger till grund för den svenska
”feministiska" utrikespolitiken, även om sambandet inte har
presenterats. I Expressen (5/3) försäkrade utrikesminister
Margot Wallström (S) att Iraks kvinnor som "akut" behöver
feministiska allierade" har Sveriges stöd. Ambassaden i
Baghdad stod värd för ett seminarium om kvinnovåld.

Vad detta stöd gjorde för kvinnor i IS-land är för lätt att
ironisera över.

Jag låter bli.

Artikeln ”What Sex Means for World Peace”, på Foreignpolicy.com
– som utvecklas i boken Sex and World Peace – från 2012 pekar
på sambandet mellan säkerheten i ett land och tryggheten för
kvinnorna där. Den bästa indikatorn på hur fredligt ett land
utvecklas är inte graden av välstånd eller demokrati, utan hur
kvinnorna har det:

”Hur kvinnor behandlas påverkar säkerhet, stabilitet, välstånd,
stridslystnad, korruption, hälsa, regimtyp, och (ja) statens makt.”

Demokratier med mycket våld mot kvinnor är lika instabila
som ickedemokratier.

Så känns internationella kvinnodagen i morgon angelägen
av flerskäl.

Visst finns det att göra också i Sverige, där våld i nära
relationer, löneskillnader och ojämnt fördelat ansvar för
hemarbete bara är några av frågorna som fortfarande gör
samhället ickejämställt.

Men på andra håll tvingas flickor fortfarande stå tillbaka för
sina bröder när det gäller mat och utbildning. Kvinnor våldtas –
och förskjuts sedan av sin klan – för att de måste lämna sin
by i mörkret eftersom där inte finns toaletter. Varannan minut
dör en kvinna på grund av graviditet eller förlossning,
trots att 9 av 10 dödsfall kunde förhindras med politisk vilja och
resurser. Könsstympning är fortfarande regel, inte undantag,
i många länder.

Visst finns det att göra.

Så låt inte kvinnodagen bli till en dag då chevalereska män
förminskar kvinnor med artighet och rosor.

Kvinnors rättigheter är ingen kvinnofråga. Det handlar om
mänskliga rättigheter – som fortfarande är mindre för ena
halvan av mänskligheten. Och om fred och säkerhet.