Växternas Värld Del 21 Växter som använder färg som kamouflage eller förklädnad

Kamouflage och mimikry har hos djuren utvecklats till fascinerande och nästan otroligt exakta nivåer och används i många olika syften. Hos växterna är de mindre vanliga och mindre väl kända, men också i växtriket spelar de en viktig roll för överlevnaden.

Kamouflage
En organism sägs vara kamouflerad om den smälter samman med bakgrunden. De flesta växter kan inte göra detta, eftersom deras blad måste växa öppet för att komma åt solskenet ordentligt. Så i stället för att söka dölja sina blad har växterna utvecklat andra försvarsmekanismer mot växtätarna - de kan vara giftiga eller smaka illa, de kan ha taggar eller nässelhår, kan rentav ta ilskna myror i sin tjänst som skyddsvakter. Men det händer också ibland att växter använder kamouflagemetoder.

Har tidigare skrivit om hur den omogna frukten och sådana frukter och bär som inte ska spridas av djur döljs så mycket som möjligt inne bland bladen. Djurpollinerade blommor är ofta gröna innan de blir mogna, vilket kan vara kamouflage det också. En del växter lever i en miljö där ett grönt, bladliknande kamouflage skulle vara meningslöst. Det finns en grupp växter i ökenområdena i södra och sydvästra Afrika, som lyckas smälta samman med omgivningen i märkligt hög grad och blir mer iögonfallande bara under blomningen. Pleiospilos bolusii har gropiga, grova blad som ser ut som ett stenfragment, och bladen hos Titanopsis calcarea har samma frasiga vita färg som kalkstenen där den växer.

De viktigaste bland dessa arter är det femtiotal s k levande stenar som ingår i släktet Lithops. Dessa levande stenar är små och har två mer eller mindre hopvuxna blad. De är mycket torkhärdiga, eftersom de har ett rejält vattenförråd i sina svällande blad och kan klara sig utan regn i månader. Tyvärr har inte dessa växter fält studerats särskilt ingående, och man vet fortfarande inte om deras likhet med stenar ger dem något egentligt skydd. Kamouflaget är förvisso effektivt när man ser dem i botaniska trädgårdar, men detta kan ju åtminstone delvis bero på det faktum att omgivningen har valts ut för att passa dem och inte tvärtom. Men en suckulent växt måste ju vara mycket eftersökt i ökenmiljö, och i en situation där näringstillgångarna är ytterst begränsade bör ju ett skyddande kamouflage vara till stor nytta.

Ett annat sätt att kamouflera sig är att var liten och dölja sig bland den omgivande växtligheten, och det tycks vara detta system som används av de sensitiva Mimosaarterna. Sensitivan, Mimosa pudica, har blivit en populär krukväxt därför att den fäller samman bladen vid minsta beröring. I de amerikanska tropikerna kan man få se mimosorna falla ihop ute på fälten när de berörs av betande hästars och kors fötter eller mular. Eftersom deras bladyta därmed reduceras, blir dessa växter då tämligen svåra att upptäcka för betande nötkreatur som har ganska dålig syn. Om växten lämnas i fred breder den så småningom ut bladen igen; den tillfälliga skyddsställningen verkar som en god kompromiss mellan behovet av solsken och behovet att överleva. Man har dock inte lyckats skaffa full klarhet i dess beteende ännu - den sluter sig också nattetid och i kyla, och kan till och med bedövas med eter eller kloroform och reagerar då inte längre på beröring.

Ja då var det äntligen dags för fler delar av Växternas Värld ;) ......

Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)

Ha det Bäst!  Kram