Eftersom blommorna har så olika pollinations-mekanismer växlar de i hög grad till såväl utseende som byggnad. En del blommor är enormt komplicerade men samtidigt finns det dock en gemensam grundstruktur för dem alla.
Blommans yttre del är fodret bildat av oftast gröna foderblad. Dessa skyddar blomman medan den befinner sig i knoppstadiet och ibland också efter att den öppnat sig.
Hos en del växter kan blomfodret rentav vara blommans mest lysande del. Detta gäller tex för riddarsporrarna, där kronbladen har omvandlats till nektarier och Kabbelekan som har mycket små kronblad eller rentav inga alls. Andra arter tex fuchsiorna har både foder - och kronblad vackert färgade ofta i kontrasterade färger. Innanför fodret sitter Corollan - blomkronan som består av kronblad vilka för lekmannen ofta framstår som den mest karakteristiska delen av en blomma.
Kronbladens viktigaste uppgift är att locka till sig djurpollinatörer - och hela deras mångfald av dofter, färger, former och storlekar är inriktad på detta mål. Den enklaste formen är den man finner hos smörblommor och vallmoarter, där kronbladen är ovala lika varann till storlek och form, inbördes fristående och utplacerade så att de bildar en grund skål. Många växter har kronblad som växt samman på olika sätt och fått högst specialiserade former tex toffelblommor.
Hos många blommor ser kron - och foderblad ungefär likadana ut, och där brukar dessa ytterdelar sammanfattas under beteckningen blomhylle. Liljor, tulpaner och hyacinter är välkända exempel på sådana hylleblommor. Hos vind- och vatten pollinerade växter som inte behöver några visuella lockande ytterdelar blir foder- och kronblad ofta mycket mindre och kan ibland saknas helt.
När fortplantningstiden är över och pollinationen ägt rum vissnar kronbladen och faller av blomman. De är alltså som vackrast och färgstarkast just när blomman är mogen. En del kronblad ändrar också färg när de åldras. Detta kan öka dragningskraften hos blommor som sitter tätt tillsammans eftersom det kan röra sig om rejäla färgförändringar som starkt kontrasterar mot den ursprungliga.
Hos en del arter kan färgförändringarna ha en helt annan uppgift tex vara en slags signal till pollinatören att blomman är befruktad nu och inte alstrar någon nektar längre. Detta är ju till nytta för båda parter eftersom djuret då inte behöver slösa tid och energi på att besöka blommor utan näring och växten får sitt pollen utnyttjat på bästa sätt.
En del växter har ett särskilt bihang mellan kronan och ståndarna, koronan
avsett att göra blomman ännu mer lockande för pollinatörerna. Påskliljornas och narcissernas trumpeter är exempel på sådana koronor. Det finns också andra och mindre dramatiska sätt att göra kronbladen attraktiva. En del kan ha linjer eller fläckar som visar insekterna vägen till honungen.
Hos uppåtvända blommor särskilt sådana med utbredda kron- och foderblad är ofta kronbladens insidor starkast färgade. Men hos hängande blommor som hos Kungsängsliljan är det ofta utsidan som är färgstarkast. Kronbladen inte bara lockar till sig insekterna de kan också förse dem med landningsplatser. Många ärtväxter - ginst, luktärt och lupiner tex har två kronblad som ger insekterna fäste medan ett par av de andra kronbladen är sammanväxta till en köl. Här är blommans könsorgan inneslutna i kölen, vilken ibland kan vara bakåtpressad likt en hoprullad spiralfjäder.
När insekten landar pressar den med sin tyngd ner kölen och frigör ståndarna och pistillens märke som sveper in mot djurets buksida. Det frömjöl som redan sitter på insekten avsätts då på märket samtidigt som nytt pollen stryks av på besökaren från ståndarna. Hos många ärtväxter är de olika blomdelarna olikfärgade. Kron- och foderbladen eller hyllet, utgör alltså blommans ytterhölje och står inte direkt i fortplantningens tjänst. De kallas därför de sterila kransarna. De inre fertila kransarna, ståndarna som ger frömjölet och de innersta fruktbladen som omger fruktämnet kan ibland också de vara engagerade i arbetet med att locka pollinatörer.
Hos de flesta blommor består ståndarna av en stjälk som kallas strängen och bär upp knappen, en lådliknande frömjölsbehållare och ibland kan dessa ståndare ersätta kronbladen som blommans mest lockande del. Ibland kan färgstarka växtdelar utanför själva blomman användas som tillskott till insektsskyltningen eller rentav som de enda signalerna till dessa. Tex Bougainvillean har färgstarka skärmblad som är mycket mer iögonfallande än de små blommor de omger. Även julstjärnans färgstarkaste del de vackert djupröda blad som kallas högblad. Dessa kronbladssurrogat lockar till sig insekter som sedan söker sig till de små blommorna.
Fortsättning följer ...... Häng gärna med! :)
