Hittills har vi bara "diskuterat" sådana fall där de speciella färgerna och andra karakteristika som lockat djuren hört fruktväggen till. Men det finns också en del växter där det är fröna själva som är den lockande attraktionen, och för att förstå hur så kunnat ske måste vi titta lite på frukternas utvecklingshistoria.
Man antar att de fruktbärande blomväxterna stammar från växter med frön som inte var inneslutna i något fruktämne. Dessa växter tillhörde en grupp som kallas gymnospermer, "nakenfröiga". Det finns fortfarande en hel del nakenfröiga växter, bla barrträden och kottepalmerna, men de nu levande arterna är inte särskilt nära släkt med blomväxternas förfäder.
Dagens nakenfröiga arter låter nästan genomgående vinden sköta pollen - och fröspridningen, men en del utnyttjar också vissa djur. Och eftersom de inte har någon frukt de kan anpassa till att locka djur, håller de sig istället med färgstarka frön med köttiga, ätbara utväxter som kallas fröhyllen. Idegranen är en typisk modern gymnosperm med hylleförsedda frön.
Blomväxterna som började dyka upp för över 60 miljoner år sedan, kallas angiospermer, "gömfröiga" en beteckning som anspelar på det fruktämne som omger fröna under deras utveckling. Det sägs ofta att fröna fick sitt skydd för att inte insekterna skulle komma åt dem. Och eftersom det skyddande fruktämnet ändå dolde frönas färg, blev det själva frukten som sedan fick locka till sig fröbärarna, varför fröna under utvecklingens gång allt mer förlorade sin färg.
Många mindre avancerade blomväxter håller sig dock fortfarande med färgstarka frön, ofta försedda med ätliga fröhyllen. Man finner också mellanstadier med utvecklat fruktämne men fortfarande med fröhyllen som skydd för fröna. Hos dessa arter öppnar sig fruktväggen vid mognandet och visar upp fröna; det verkar som om den skulle vara helt utan uppgift för spridningen, men det kan ju tänkas att den ger en kontrastfärg mot fröfärgen. Flera fullt utvecklade frukter har också färgstarka frön utan några fröhyllen alls. En pionart Paeonia obovata är särskilt märklig här i detta sammanhang med sin osedvanliga färgkontrast mellan de röda sterila och de blå fertila fröna. De sterila kan inte utvecklas till nya växter och tycks ha som enda uppgift att kontrastera mot de normalt befruktade fröna.
Kakaosläktet omfattar åtskilliga arter med primitiva frukter som innehåller färgade, hylleförsedda frön. Här utvecklas fruktämnesväggen till en slags stjärna med fem köttiga armar, som öppnar sig och visar upp de mogna fröna. Dessa frön är åtminstone delvis täckta med ett köttigt hylle i rött, orange eller gult, som verkar särskilt lockande på fåglarna. Den kanske mest kända växten med hylleförsedda frön är förmodligen muskoten. Dess frukter ser ut som små persikor med orangefärgad fruktvägg, som omger ett frö med strålande rött och fibröst hylle. Det är denna röda hyllevävnad som i torkat skick säljs som muskotblomma, medan fröet är den vanliga muskotnöten.
De flesta fröhylleväxter är tropiska, men en del som tillhör benvedsläktet klarar sig fint i de tempererade zonerna. Benveden vars ved tidigare användes till skyttlar inom textilindustrin, växer i Europa och Asien. Den har röda eller skära bär med vita frön och orangefärgade fröhyllen. Nordamerikas Burning Bush som tillhör samma släkte som benveden har scharlakansfärgad frukt med bruna frön i scharlakansfärgade hyllen. Durian är en av de mest berömda fröhyllefrukterna. Dess frukt är klotformad upp till 20 cm i diameter och "bepansrad" med en massa vassa taggar. Fruktvävnaden luktar högst obehagligt och innesluter en laddning bruna frön samtliga med ett gräddfärgat vaniljsåsliknande hylle.
Durian är populär hos massor av olika däggdjur som söker den med luktsinnets hjälp. Den äts tydligen av gibboner, lägre apor, björnar, ekorrar och orangutanger medan den sitter kvar på trädet och av tigrar, svin, hjortar, tapirer, noshörningar, myror och skalbaggar sedan den fallit till marken. och frågan är väl om inte människan är den allra ivrigaste durianätaren. Alfred Russel Wallace skrev år 1869: " Att äta durian är en helt ny smaksensation och det är väl värt en resa till österlandet att få uppleva den".
Sporspridningen hos svampar och mossor :
Det är inte bara de fröbärande växterna som utnyttjar djuren som spridningshjälp. Ormbunkar, svampar, mossor och lavar alstrar visserligen sporer i stället för frön och använder sig oftast av vind, vatten eller självspridning. Men det finns fascinerande exempel på hur färger används för att locka olika djur att sprida sporerna. Stinksvamparna har specialiserat sig på att få sporerna spridda med flughjälp. De har sina sporer placerade högst upp i en tät svart klibbig massa som lockar flugorna.
Den ökar ytterligare sin attraktion på dem med en för oss mycket obehaglig lukt. Faktiskt använder de ungefär samma metoder som de blommor som imiterar ruttnande kött för att locka till sig pollinerande flugor (som jag skrivit om tidigare i Växternas Värld). Flugorna slickar i sig sporerna på bara några timmar så man ser oftast de här svamparna utan det svartgröna slemmet överst på fruktkroppen. En del av stinksvampens tropiska släktingar har hela foten insvept i ett vackert krinolinformat nät som sannolikt hjälper till att locka flugorna. Andra tropiska stinksvampar är utrustade med sterila, scharlakansröda hyfer som strålar ut från överdelen. Dessa fungerar förmodligen på samma sätt som blommornas kronblad och riktar in uppmärksamheten mot spormassan i mitten.
Hos övriga svampar är insektspridning av sporerna relativt sällsynt, även om man finner metoden i många sinsemellan helt obesläktade familjer; tydligen har den utvecklats självständigt hos var och en av dem. Andra svampar lockar djuren med lukt i stället för färg. En del rostsvampar får sin värd att utsöndra en utpräglad, sötaktig lukt och en droppe söt vätska där sporerna samlas. Insekter lockas till den söta vätskan förtär den och bär sedan med sig sporerna så att de kan kolonisera nya platser. Också de berömda underjordiska tryfflarna arbetar med lukt och här lockar lukten till sig däggdjur som kan böka upp tryffeln. Sporerna frigörs när fruktkroppen förtärs. Detta utnyttjande av lukten innebär att inga särskilda färger behövs. Det finns också fall där mossor sprider sina sporer med hjälp av insekter. Det rör sig här om vissa arter av släktet Splachnum med röda eller gula doftande kapslar som lockar dyngflugorna att sprida deras klibbiga sporer.
Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)
Ha det Bäst! Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar