Bara ett fåtal växter är myrpollinerade. Eftersom myrorna saknar hår fastnar frömjölet inte på dem, de saknar särskilda pollensamlaranordningar och är ur stånd att röra sig snabbt från blomma till blomma.
De myrpollinerade blommorna i de tempererade regionerna är vanligen små, gröna och obetydliga, och myrorna lockas till dem av doften snarare än av någon särskild färg. I tropikerna kan myrpollination vara viktigare: det finns uppgifter om myror som pollinatörer av den ekonomiskt viktiga kakaon.
Många växter har rentav anordningar för att hindra myrorna att besöka deras blommor och stjäla nektar och frömjöl där. En del har utvecklat helt oframkomliga hinder, som tex tjärblomstrets klibbiga stjälk. Andra lurar myrorna genom att ha nektarierna placerade ett stycke från blommorna. Här kan myrorna ta nektarn utan att frömjölet hamnar i riskzonen. Medan pollinatörerna belönas med den nektar som alstras i själva blomman.
Getingar pollinerar också olika växter.De tycks föredra små skära eller mörkt brunröda blommor, men eftersom getingarna är helt rödblinda måste dessa blommor förefalla dem mycket mörka.
De i särklass viktigaste pollinatörerna bland steklarna är givetvis bin och humlor. Föga överraskande om man betänker att dessa omfattar mer än 20.000 kända arter, vilka nästan alla tar sin näring från blommor. De är mycket vanliga över stora delar av världen och är helt beroende av vad blommorna ger både larver och vuxna insekter. De vuxna bina lever på nektar, ibland med ett tillskott av pollen. Också larverna matas med nektar (som omvandlas till honung) och pollen: båda delarna samlas in av de vuxna bina.
Bina besöker sådana mängder av olika växter att det är svårt att välja ut några bestämda färger som typiska för de bipollinerade arterna. De många olika biarterna besöker nästan alla blommor som finns tillgängliga, även om de under vissa tider på året kan vara ganska specialiserade. Och på det hela taget så håller sig arbetsbina ganska troget till en bestämd art ganska långa tider i taget.
Denna trohet gör dem till mycket effektiva pollinatörer och innebär att de direkt påverkar artens utveckling: de exemplar som är bäst anpassade till binas behov pollineras säkrast och mest regelbundet och ger därmed också fler frön.
De bipollinerade blommorna är ofta färgstarka och iögonfallande. Nektarierna sitter vid blomkronerörens bas så att bara insekter med specialutformade mundelar kan komma åt dem, och ofta håller de sig också med landningsplattformar, där biet kan stå medan det äter eller samlar föda.
Bland de många blommor som pollineras av bin och humlor kan nämnas hästhov, jordviva, gullviva och många korgblommiga växter, tex renfana och många fibblor. Också åtskilliga ärtväxter som ärttörne, ginst, harris och klöver, hör till de arter som anpassat sig till bina som pollinatörer.
Många av de växter vi odlar för fruktens, bärens eller frönas skull är bipollinerade. Hit hör äpple, päron, plommon och körsbär. Följaktligen gäller det att se till att det verkligen finns bin tills hands i blomningstiden.
Mer betydande fruktodlingar kan ju breda ut sig över stora områden och ofta kan binas naturliga ekosystem spolieras när dessa anledningar anläggs, så att pollinationsproblemen kan bli akuta. Ibland placerar man in bikupor på området och tränar upp bina att söka sig till sådana blommor som de tidigare inte varit vana vid. Det är viktigt att hålla ogräset borta från sådana odlingsområden. För arter som maskrosen med sina starkt gula blommor kan locka bina på avvägar från arbetet i träden, så att fruktskörden minskar rejält!
Fortsättning följer ....... Häng gärna med :)
