Växter både pratar och känner

God kväll Kära Läsare!

Kul att just Du tittat in här hos mig :)

Visst är det något speciellt med växter! De både
 förgyller tillvaron och fyller en livsviktig funktion.

Bifogar nedan en mycket intressant artikel
 om växter som beskriver att dessa bland 
annat både pratar och känner ;)

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/vaxter-bade-pratar-och-kanner?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20161117%3Avaxter-bade-pratar-och-kanner%3Anyh

                      

Ha det Gott!  Kram

Växternas Värld Del 21 Växter som använder färg som kamouflage eller förklädnad

Kamouflage och mimikry har hos djuren utvecklats till fascinerande och nästan otroligt exakta nivåer och används i många olika syften. Hos växterna är de mindre vanliga och mindre väl kända, men också i växtriket spelar de en viktig roll för överlevnaden.

Kamouflage
En organism sägs vara kamouflerad om den smälter samman med bakgrunden. De flesta växter kan inte göra detta, eftersom deras blad måste växa öppet för att komma åt solskenet ordentligt. Så i stället för att söka dölja sina blad har växterna utvecklat andra försvarsmekanismer mot växtätarna - de kan vara giftiga eller smaka illa, de kan ha taggar eller nässelhår, kan rentav ta ilskna myror i sin tjänst som skyddsvakter. Men det händer också ibland att växter använder kamouflagemetoder.

Har tidigare skrivit om hur den omogna frukten och sådana frukter och bär som inte ska spridas av djur döljs så mycket som möjligt inne bland bladen. Djurpollinerade blommor är ofta gröna innan de blir mogna, vilket kan vara kamouflage det också. En del växter lever i en miljö där ett grönt, bladliknande kamouflage skulle vara meningslöst. Det finns en grupp växter i ökenområdena i södra och sydvästra Afrika, som lyckas smälta samman med omgivningen i märkligt hög grad och blir mer iögonfallande bara under blomningen. Pleiospilos bolusii har gropiga, grova blad som ser ut som ett stenfragment, och bladen hos Titanopsis calcarea har samma frasiga vita färg som kalkstenen där den växer.

De viktigaste bland dessa arter är det femtiotal s k levande stenar som ingår i släktet Lithops. Dessa levande stenar är små och har två mer eller mindre hopvuxna blad. De är mycket torkhärdiga, eftersom de har ett rejält vattenförråd i sina svällande blad och kan klara sig utan regn i månader. Tyvärr har inte dessa växter fält studerats särskilt ingående, och man vet fortfarande inte om deras likhet med stenar ger dem något egentligt skydd. Kamouflaget är förvisso effektivt när man ser dem i botaniska trädgårdar, men detta kan ju åtminstone delvis bero på det faktum att omgivningen har valts ut för att passa dem och inte tvärtom. Men en suckulent växt måste ju vara mycket eftersökt i ökenmiljö, och i en situation där näringstillgångarna är ytterst begränsade bör ju ett skyddande kamouflage vara till stor nytta.

Ett annat sätt att kamouflera sig är att var liten och dölja sig bland den omgivande växtligheten, och det tycks vara detta system som används av de sensitiva Mimosaarterna. Sensitivan, Mimosa pudica, har blivit en populär krukväxt därför att den fäller samman bladen vid minsta beröring. I de amerikanska tropikerna kan man få se mimosorna falla ihop ute på fälten när de berörs av betande hästars och kors fötter eller mular. Eftersom deras bladyta därmed reduceras, blir dessa växter då tämligen svåra att upptäcka för betande nötkreatur som har ganska dålig syn. Om växten lämnas i fred breder den så småningom ut bladen igen; den tillfälliga skyddsställningen verkar som en god kompromiss mellan behovet av solsken och behovet att överleva. Man har dock inte lyckats skaffa full klarhet i dess beteende ännu - den sluter sig också nattetid och i kyla, och kan till och med bedövas med eter eller kloroform och reagerar då inte längre på beröring.

Ja då var det äntligen dags för fler delar av Växternas Värld ;) ......

Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)

Ha det Bäst!  Kram

Växternas Värld Del 20 Fortsättning på Färgerna hos frukter, frön och sporer

              

Växter med färgade frön :
Hittills har vi bara "diskuterat" sådana fall där de speciella färgerna och andra karakteristika som lockat djuren hört fruktväggen till. Men det finns också en del växter där det är fröna själva som är den lockande attraktionen, och för att förstå hur så kunnat ske måste vi titta lite på frukternas utvecklingshistoria.

Man antar att de fruktbärande blomväxterna stammar från växter med frön som inte var inneslutna i något fruktämne. Dessa växter tillhörde en grupp som kallas gymnospermer, "nakenfröiga". Det finns fortfarande en hel del nakenfröiga växter, bla barrträden och kottepalmerna, men de nu levande arterna är inte särskilt nära släkt med blomväxternas förfäder.

Dagens nakenfröiga arter låter nästan genomgående vinden sköta pollen - och fröspridningen, men en del utnyttjar också vissa djur. Och eftersom de inte har någon frukt de kan anpassa till att locka djur, håller de sig istället med färgstarka frön med köttiga, ätbara utväxter som kallas fröhyllen. Idegranen är en typisk modern gymnosperm med hylleförsedda frön.

Blomväxterna som började dyka upp för över 60 miljoner år sedan, kallas angiospermer, "gömfröiga" en beteckning som anspelar på det fruktämne som omger fröna under deras utveckling. Det sägs ofta att fröna fick sitt skydd för att inte insekterna skulle komma åt dem. Och eftersom det skyddande fruktämnet ändå dolde frönas färg, blev det själva frukten som sedan fick locka till sig fröbärarna, varför fröna under utvecklingens gång allt mer förlorade sin färg.

Många mindre avancerade blomväxter håller sig dock fortfarande med färgstarka frön, ofta försedda med ätliga fröhyllen. Man finner också mellanstadier med utvecklat fruktämne men fortfarande med fröhyllen som skydd för fröna. Hos dessa arter öppnar sig fruktväggen vid mognandet och visar upp fröna; det verkar som om den skulle vara helt utan uppgift för spridningen, men det kan ju tänkas att den ger en kontrastfärg mot fröfärgen. Flera fullt utvecklade frukter har också färgstarka frön utan några fröhyllen alls. En pionart  Paeonia obovata är särskilt märklig här i detta sammanhang med sin osedvanliga färgkontrast mellan de röda sterila och de blå fertila fröna. De sterila kan inte utvecklas till nya växter och tycks ha som enda uppgift att kontrastera mot de normalt befruktade fröna.

Kakaosläktet omfattar åtskilliga arter med primitiva frukter som innehåller färgade, hylleförsedda frön. Här utvecklas fruktämnesväggen till en slags stjärna med fem köttiga armar, som öppnar sig och visar upp de mogna fröna. Dessa frön är åtminstone delvis täckta med ett köttigt hylle i rött, orange eller gult, som verkar särskilt lockande på fåglarna. Den kanske mest kända växten med hylleförsedda frön är förmodligen muskoten. Dess frukter ser ut som små persikor med orangefärgad fruktvägg, som omger ett frö med strålande rött och fibröst hylle. Det är denna röda hyllevävnad som i torkat skick säljs som muskotblomma, medan fröet är den vanliga muskotnöten.

De flesta fröhylleväxter är tropiska, men en del som tillhör benvedsläktet klarar sig fint i de tempererade zonerna. Benveden vars ved tidigare användes till skyttlar inom textilindustrin, växer i Europa och Asien. Den har röda eller skära bär med vita frön och orangefärgade fröhyllen. Nordamerikas Burning Bush som tillhör samma släkte som benveden har scharlakansfärgad frukt med bruna frön i scharlakansfärgade hyllen. Durian är en av de mest berömda fröhyllefrukterna. Dess frukt är klotformad upp till 20 cm i diameter och "bepansrad" med en massa vassa taggar. Fruktvävnaden luktar högst obehagligt och innesluter en laddning bruna frön samtliga med ett gräddfärgat vaniljsåsliknande hylle.

Durian är populär hos massor av olika däggdjur som söker den med luktsinnets hjälp. Den äts tydligen av gibboner, lägre apor, björnar, ekorrar och orangutanger medan den sitter kvar på trädet och av tigrar, svin, hjortar, tapirer, noshörningar, myror och skalbaggar sedan den fallit till marken. och frågan är väl om inte människan är den allra ivrigaste durianätaren. Alfred Russel Wallace skrev år 1869: " Att äta durian är en helt ny smaksensation och det är väl värt en resa till österlandet att få uppleva den".

Sporspridningen hos svampar och mossor :
Det är inte bara de fröbärande växterna som utnyttjar djuren som spridningshjälp. Ormbunkar, svampar, mossor och lavar alstrar visserligen sporer i stället för frön och använder sig oftast av vind, vatten eller självspridning. Men det finns fascinerande exempel på hur färger används för att locka olika djur att sprida sporerna. Stinksvamparna har specialiserat sig på att få sporerna spridda med flughjälp. De har sina sporer placerade högst upp i en tät svart klibbig massa som lockar flugorna.

Den ökar ytterligare sin attraktion på dem med en för oss mycket obehaglig lukt. Faktiskt använder de ungefär samma metoder som de blommor som imiterar ruttnande kött för att locka till sig pollinerande flugor (som jag skrivit om tidigare i Växternas Värld). Flugorna slickar i sig sporerna på bara några timmar så man ser oftast de här svamparna utan det svartgröna slemmet överst på fruktkroppen. En del av stinksvampens  tropiska släktingar har hela foten insvept i ett vackert krinolinformat nät som sannolikt hjälper till att locka flugorna. Andra tropiska stinksvampar är utrustade med sterila, scharlakansröda hyfer som strålar ut från överdelen. Dessa fungerar förmodligen på samma sätt som blommornas kronblad och riktar in uppmärksamheten mot spormassan i mitten.

Hos övriga svampar är insektspridning av sporerna relativt sällsynt, även om man finner metoden i många sinsemellan helt obesläktade familjer; tydligen har den utvecklats självständigt hos var och en av dem. Andra svampar lockar djuren med lukt i stället för färg. En del rostsvampar får sin värd att utsöndra en utpräglad, sötaktig lukt och en droppe söt vätska där sporerna samlas. Insekter lockas till den söta vätskan förtär den och bär sedan med sig sporerna så att de kan kolonisera nya platser. Också de berömda underjordiska tryfflarna arbetar med lukt och här lockar lukten till sig däggdjur som kan böka upp tryffeln. Sporerna frigörs när fruktkroppen förtärs. Detta utnyttjande av lukten innebär att inga särskilda färger behövs. Det finns också fall där mossor sprider sina sporer med hjälp av insekter. Det rör sig här om vissa arter av släktet Splachnum med röda eller gula doftande kapslar som lockar dyngflugorna att sprida deras klibbiga sporer.

Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)

Ha det Bäst!  Kram

Växternas Värld Del 19 Fortsättning på Färgerna hos frukter, frön och sporer

I förra delen av Växternas Värld skrev jag om frukt och frön och dess spridning genom vind och vatten och  genom växterna själv och nu är det dags för spridning genom insekter mm

Spridning genom insekter :
De flesta insekter är för små för att kunna frakta omkring frukter eller frön, och alltså spelar de ingen större roll som spridningsmedel. Myrorna är de viktigaste och kan spela en direkt avgörande roll för en del växter. Eftersom myrorna har dålig syn, är de frukter och frön som sprids av myror sällan särskilt färgstarka, men kan däremot verka lockande på myror på andra sätt, tex genom att ha särskilda utskott som innehåller näring. Myrorna samlar dessa frön och lagrar dem som proviant, men en del av lagret blir aldrig uppätet och det räcker att dessa frön lyckas gro.

Spridning genom fåglar och däggdjur :
Många ryggradslösa djur hjälper till med olika frukters spridning, alltifrån stora däggdjur till kräldjur och till och med fiskar. Men det är bara ett litet fåtal frukter och frön som sprids av kräldjur och fiskar, och man vet ingenting om huruvida dessa kan lockas av särskilda färger. Fåglarna är däremot den viktigaste spridningsgruppen bland djuren, med däggdjuren som god tvåa.

Fåglar och däggdjur kan tjänstgöra som spridare på två olika sätt. Dels kan frukterna och fröna ha hakar, klibbiga hår eller dito ytor som fastnar på djurens fjädrar eller päls: och dels kan de vara ätliga och alltså ätas och gå genom djurens matsmältningskanal. De frukter och frön som fastnar på djurens fjädrar eller päls behöver ju normalt inte ha några särskilt attraktiva färger, utan här rör det sig om rena slumpspridningen genom att djuren råkar komma i kontakt med dem. Det är många olika delar av blomman som kan utvecklas till bildningar som fastnar vid de förbipasserande.

Nejlikroten har hakförsedda stift som stannar kvar på frukten sedan resten av blomman vissnat, medan snärjmåran och stora häxörten har hakar på fruktväggen. Kardborrearternas frukter behåller den ring av smäckra skärmblad som omger deras korgblommiga blomställningar. Dessa skärmblad avslutas med starka, vassa hakar, som sitter så envist fast att de kan ställa till med ordentliga bekymmer för får eller långhåriga hundar. Varje enskild frukt har så många hår att de kan bäddas in helt i djurets päls och kännas obehagliga. En del frukter är klibbiga och fastnar vid fåglarnas näbbar.

De frukter och frön som sprids genom att de äts av djuren är ofta färgstarka. Färgen är en signal till djuret att näring i form av ett saftigt fruktkött finns att erhålla. En del frön spottas ut, men många andra går oskadda genom djurets hela matsmältningssystem. De frön som sprids på detta sätt måste vara specialanpassade för att klara magsafterna. En del mår tydligen rentav bättre om de passerar denna svåra miljö och gror bättre om de passerat genom en fågel. Man fann vid en undersökning att 60 procent av gäddnatens frön grodde sedan de ätits av änder, men att bara en procent av dem som inte passerat någon matsmältningsprocess utvecklades som de skulle.

Alla vet vi ju att omogen frukt är grön och föga välsmakande och det är lätt att förstå varför den gröna färgen används här. De gröna omogna frukterna döljs bland växternas gröna löv så att djur som är ute efter föda inte ska upptäcka dem. Den bittra eller obehagliga smaken är ytterligare en skyddsåtgärd för att frukten inte skall bli uppäten förrän fröna är mogna. När de saftiga frukterna mognar genomgår de en serie typiska förändringar, tex en ökning av sockerhalten och ett allmänt mjuknande. Oftast finner man också en övergång från grönt till någon kontrasterande stark färg, växtens signal om att frukten är färdig att ätas och att fröna är mogna. Ibland kan de omogna frukterna få hjälp till att locka fruktspridande djur: så tex visar olvonet upp en slående kontrast mellan de omogna röda och de mogna svarta frukterna. Men trots att rött verkar lockande på fåglar, vet fåglarna tydligen här att det bara är de svarta frukterna som är mogna. och normalt får de röda sitta kvar.

De frukter som sprids av fåglarna är röda, orange, gula, svarta, vita, blå, purpurbruna och skära i den ordningen. Listan skiljer sig en hel del från färglistan för fågelpollinerade blommor, för svarta frukter och bär är alltså relativt vanliga, medan svart är en ovanlig färg hos de fågelpollinerade blommorna. Många av dessa frukter blir extra lockande för fåglarna genom en vacker glans, och också kontraster spelar en viktig roll. Röda frukter kan ha den ytterligare fördelen att de går många insekter obemärkt förbi och alltså inte äts av sådana. Frukter som sprids med fåglarna är oftast doftlösa, eftersom fåglarna saknar luktsinne.

I Växternas Värld Del 16  skrev jag om Pollination genom fåglar och hur det i Europa där vi saknar pollinerande fåglar, är tämligen sällsynt med riktigt röda blommor. Men däremot är många vanliga europeiska frukter och bär starkt röda, och trädgårdsmästarna har sannerligen fått lära sig att fåglarna spelar en mycket viktig roll för spridningen här. Och än viktigare är fåglarna som fruktspridare i tropikerna, där mycket få träd låter vinden sprida sina frukter. Fruktduvorna tex kan behålla frön så stora som muskotfrön tillräckligt länge för att hinna transportera dem flera kilometer. På 1700-talet försökte holländarna skapa monopol på handeln med muskotnötter, och det sägs att orsaken till att de misslyckades med den saken var att fruktduvorna spred fröna vidare till öar utanför det holländska ostindiska väldet!

Blomsterpickarna tar både nektar och frukt på samma växt och är alltså både pollinatörer och spridare. Här finner man också inom en och samma familj båda de metoder fåglarna använder när de äter frukter med fruktkött. Ena metoden innebär att frukten svälj hel, och det är den som oftast används av fåglar med tunna näbbar. Den andra innebär att fågeln tuggar i sig fruktköttet och avlägsnar fröet från näbben genom att gnida denna mot en gren eller kvist.

De frukt- och fröätande fåglarna har utvecklat olika metoder vid näringssöket och särskilda näbbformer. Rent allmänt sett behöver de växtätande fåglarna en kraftig, böjd näbb, och föredrar i allmänhet frukter och bär, nötter och frön framför blad och löv. Hundratals arter av fruktätande fåglar, tillhörande inte mindre än sextioåtta familjer, spelar en större eller mindre roll för växternas fröspridning. De flesta av dem är inte helt beroende av frukten som föda, och oftast innehåller fruktköttet bara kolhydrater och flytande förfriskningar.

Men i tropikerna finns det en del fåglar som lever uteslutande på frukter. Dessa fåglar har utvecklats tillsammans med  de frukter de lever på, och följaktligen kan dessa frukter nu erbjuda både proteiner, fetter och vitaminer utöver de vanliga kolhydraterna - kort sagt alla de kemiska ämnen livet behöver. En del av de frukter som förtärs av dessa högspecialiserade fåglar är gröna som mogna. Därmed döljs de för andra fåglar, som inte skulle kunna sprida  fröna lika effektivt. Samtidigt är de fåglar som äter dem specialanpassade för att söka efter gröna frukter.

Vissa fladdermöss är otvivelaktigt däggdjursklassens mest specialiserade fruktätare. Gruppen hyser en del mycket stora flygande däggdjur, som tex de flygande rävarna i Malaya, som har en vingbredd på cirka halvannan meter. De fruktätande fladdermössen är färgblinda nattdjur, så de frukter de söker sig till är ofta bleka eller smutsfärgade. Fröna måste vara ordentligt skyddade, för fladdermössen har vassa tänder. Fladdermössen har dålig syn men gott luktsinne, och tycks föredra de unkna, mögliga dofter dessa frukter avger. Vi människor är inte lika förtjusta i den sortens lukter, men det skadar inte att vänja sig, för många av dessa frukter är mycket välsmakande.

Också många andra däggdjur äter och sprider frön. En del är liksom fladdermössen nattdjur, vilket innebär att de frukter de föredrar inte är så färgstarka. De daglevande däggdjuren dras till samma färger som fåglarna och kan rentav ta samma frukter och bär. Följaktligen verkar det som något av en paradox att en del färgstarka frukter är giftiga för däggdjur, men det förefaller som om de växter som får sina frön spridda av fåglarna ibland kan använda en och samma färg för att signalera både "kom och ät" och "varning"! Växten räknar med att djuret självt skall tolka färgen riktigt, instinktivt eller av erfarenhet.

Som exempel kan nämnas belladonnan, där varenda del av växten är giftig för många däggdjur. Den har använts som råvara vid gifttillverkning alltsedan urminnes tider och redan ett halvt bär kan vara dödsbringande för ett barn - (medan det skulle krävas 20-30 bär för att ta livet av en vuxen). Men samtidigt äts dessa bär med förtjusning av fåglarna och är faktiskt direkt anpassade för att spridas genom dessa. Också kaniner kan äta belladonnan utan att ta skada, men rent allmänt sett fungerar dessa bärs purpursvarta färg som en lockelse för fåglarna och en varning till däggdjuren. Vi använder själva en liknande kombination av starka färger avsedda, att både väcka intresset och varna i våra läkemedel. Tyvärr är detta system dock inte effektivt, eftersom barnen inte har tillräcklig erfarenhet - och inte heller några medfödda reaktioner - för att kunna tolka dessa färgsignaler riktigt.

De giftiga växterna använder samma system mycket effektivare, för att få garantier för att bara de djur som sprider deras frön allra bäst skall finna deras frukter och bär smakligast. Detta system med varningar för mindre tilltalande egenskaper hos frukter och frön hör till de få exempel vi har på varningsfärger i växtvärlden, medan principen med varningsfärger däremot är mycket vanlig hos djuren. Många däggdjur förtär frukter bara som ett tillfälligt tillskott till kosthållet. Älgantiloperna äter tex i huvudsak löv, men ökar på med frukter när dessa är mogna. Under denna period kan man få se små högar av kärnor som spottats ut sedan älgantilopen har idisslat färdigt. Apor kan vara mycket slarviga fruktätare och vrålaporna tappar upp till häften av den föda de tar utan att hämta upp den igen. På så sätt sprids alltså fröna medan aporna strövar fram genom lövverket och blir dessutom tillgängliga för de marklevande djuren, som kan föra dem vidare till en lämpligare miljö.

  Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)


Ha det Bäst!  Kram

Växternas Värld Del 18 Färgerna hos frukter, frön och sporer

I de senaste blogginläggen  (för ett tag sedan :)) om Växternas Värld skrev jag om de mångskiftande metoder som växterna använder för att säkra sin befruktning. Men de behöver också en hel serie mekanismer för att sprida de frön och frukter som växer fram ur den befruktade blomman, och här spelar färgen en viktig roll. De spridningsmekanismer som utvecklats är avsedda att sprida ut fröna på tryggt avstånd, så att inte de unga plantorna skall behöva konkurrera med föräldrarväxten om ljuset och jordens mineralämnen och vatten. Därtill kommer att om ett frö kan färdas längre sträckor, kan detta hjälpa arten att kolonisera nya områden. De verkande medlen här är desamma som sprider frömjölet - djur, vindar och vatten men härtill kommer också explosionsmekanismer hos frukterna själva.

Alstringen av frön och frukter är blommans sista uppgift, och sedan dess äggceller väl befruktats brukar de sterila delar som biträtt vid pollinationen vissna och falla av. Sedan sätts växtens alla resurser in på tillväxten hos fröna och oftast också de omgivande fruktämnesväggar som så småningom utvecklas till en frukt. Frukten både skyddar fröna och hjälper till att sprida dem.

Frukterna indelas oftast i torra och saftiga frukter. Torra frukter finner man tex hos smörblommor, luktärter och vallmoarter, vilka alla som mogna har torra fruktämnesväggar. Saftiga frukter är tex tomater, vindruvor och plommon, som alla har saftigt fruktkött. Man skiljer också mellan äkta frukter och skenfrukter. De äkta frukterna (däribland alla de ovan nämnda) utvecklas enbart ur fruktämnet, medan skenfrukterna utvecklas också ur andra delar av blomman. Äpplen och päron är skenfrukter.

Ibland kan en blommas fruktämne bestå av flera olika delar eller karpeller, som var och en kan utvecklas till en särskild liten småfrukt inom en och samma frukt. Följden blir sådana sammansatta frukter som björnbär och hallon. Smultronet är däremot en skenfrukt; de ätliga, röda delarna kommer inte från fruktämnesväggen utan från blombottnen, medan de små prickarna på utsidan är småfrukter som liksom björnbärets småfrukter utvecklats ur separata fruktblad eller karpeller. Ibland kan en frukt också vara sammansatt så att den vuxit fram ur flera enskilda blommor. Ananas och mullbär är exponenter för denna frukttyp.


Några exempel följer här:

Tomat - är en äkta frukt. Blomman har ett enda fruktämne bestående av fyra sammanväxta fruktblad, som alla fyra innehåller flera fröämnen som mognar och ger kärnor. Fruktämnesväggen sväller ut till ett saftigt hölje med vaxartat yttre lager.

Vallmo - är en äkta frukt. Blomman har ett fruktämne av sammanväxta fruktblad som utvecklas till en torr kapsel. Eftersom fröna sprids med vinden behövs inga lockande färger.

Hallon - är en äkta frukt. Varje blomma har ett fruktämne bestående av flera separata fruktblad, som var och en ger en stenfrukt. Varje sådan stenfrukt innehåller ett frö, och de växer samman till hallonet.

Ananas - är en äkta frukt, bildad av hela blomställningen. Efter befruktningen växer fruktämnena från flera olika blommor samman och fruktköttet bildas av dessa fruktämnesväggar i förening.

Jordgubbe - är en skenfrukt. Blomman har flera fruktblad. Fruktköttet består av den uppsvällda blombottnen och själva frukterna utgörs av de små nötlika kärnorna på ytan.

Äpplen - är en skenfrukt. Det är bara det inre höljet kring kärnorna som bildas av fruktämnesväggen. Fruktköttet utanför växer fram ur blombottnen.



Spridning genom Vind och Vatten och genom växterna själva:
De frukter och frön som sprids av vinden, vattnet eller någon explosionsmekanism hos växten själv behöver inga iögonfallande färger. Tvärtom slulle starka färger vara ett rent handikapp där, för om dessa frön eller frukter äts upp av djur blir de bara förstörda. Också här finner man dock mycket skönhet i både formen och konstruktionen, och ibland också en blek men utsökt färgskala.

De frukter och frön som sprids med vinden är små och lätta eller håller sig med olika utskott som fungerar som vingar eller fallskärmar. De allra minsta bland de små vindspridda fröna är de man finner hos orkidéerna - dessa frön svävar som dammpartiklar i luftströmmarna. Orkidéernas enkla fröspridningssystem står i stark kontrast till de många komplicerade mekanismer de använder för att öveföra sitt frömjöl, men är ändå högst exceptionella. Fröna är så små att det kan gå upp till en kvarts miljon (Ja du läste rätt :)) på ett enda gram, föga förvånande alltså om en del orkidéarter alstrar fler frön än några andra växter!

Sådana relativt tunga frön som sprids av vinden har alla möjliga utväxter som bildats av olika blomdelar och är avsedda att fånga upp vinden eller hålla fröna svävande. Almens fruktämnesvägg vidgar sig till en vinge med fröet i mitten, och hos asken sitter fröet på ena sidan. Lönnarna har två vingar, som utvecklats ur ett fruktämne uppdelat på två karpeller. De båda avdelningarna har smält samman i mitten, så att det hela ser ut som en flygplanspropeller med fröet placerat i navet. De korgblommiga växerna har ofta plym- eller fallskärmsliknande frukter, i stil med de välkända maskrosparasollerna. Fröet sitter inneslutet i ett litet hölje vid "fallskärmens" bas, och parasollen av hår ovanför har bildats ur ett starkt modifierat blomfoder.

Klematisarterna har stora, fluffiga bollar som driver för vinden med fröna inuti. Deras trasliga och toviga yttre har gett dem namn som "djävulshår" och "gubbskägg". Men första priset i denna kategori måste ändå tilldelas bomullen. Här dör de hår som växer på frönas yta och blir till slingrande spiraler allt eftersom fröna mognar. Denna döda vävnad är nästan ren cellulosa och om man spinner samman de här fibrerna med varandra visar de en hållfasthet och elasticitet som människan har vetat att sätta värde på alltsedan år 3000 f.Kr.

Amaranterna offrar sig själva för att få sina frön spridda med vinden. När fröna är mogna buktar grenarna ihop sig så att hela växten blir rund som ett klot, varpå den frigör sig från marken och rullar iväg för vinden och sprider sina frön där den rullar fram. En av de mest kända arterna är Amaranthus graecizans, som växer i västra USA och har figurerat i många västernfilmer.

Vattnet används i långt större utsträckning som fröspridare än som pollenspridare. Fröna hos sådana växter som håller till nära vattnet har ofta ett vattentätt yttre lager som innesluter luftfyllda hålrum eller korkvävnad så att de kan flyta på vattnet. Kokospalmen sprids från ö till ö genom att havsströmmarna för med sig dessa frukter. Det är det  ätbara vita inkråmet, kopran, i kokosnöten som är fröet, medan fruktämnesväggen utvecklas till det hårda skyddslagret, de lätta fibrerna och det vattentäta skalet. Kokosnötterna spolas i land av stormar och oväder, men har också spritts med människans hjälp, eftersom kokospalmen ger oss så många nyttiga ting.

Självspridning är ganska vanligt hos växter. De frön som sitter i baljor sprids enligt denna metod. När baljan torkar öppnar den sig plötsligt, och kastar ut fröna med sådan kraft att de hamnar på ett visst avstånd från moderväxten. Ärtväxterna ger många exempel på den saken: man finner den tex hos ärttörnet, ginsten och gullregnet. Jättebalsaminens mogna baljor kan fås att explodera vid minsta beröring. Men den allra mest berömda i denna gruppen är ändå sprutgurkan, som bygger upp ett så enormt vattentryck att när "skottet" äntligen kommer far fröna iväg med en fart av hundra km/tim och kan färdas flera tiotal meter. Men detta bör kanske snarare klassificeras som vattenspridning! :)))



                       Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)

Växternas Värld Del 17 Pollination genom fladdermöss

Fladdermössen är ju däggdjur och deras sätt att pollinera blommor visar upp en del intressanta kontraster mot fåglarnas. Fladdermuspollination förekommer i huvudsak i tropikerna och är så svårobserverad att den först i slutet på 1970- talet undersökts mer i detalj. Men man vet åtminstone numera att fladdermössen spelar en viktig roll som pollinatörer. De är i huvudsak aktiva uppe i höga träd och lianer och arbetar bara i skymningen och mörkret.

Fladdermössen tillhör ordningen Chiroptera och det finns pollinerade arter i båda underordningarna, Megachiroptera och Microchiroptera. Megachiroptera - arterna lever i Afrika, Asien och Australien och uppdelas i två grupper nämligen fruktätare och nektar- och pollenätare. De är oftast stora och har relativt god syn men sämre ekolodssystem än den andra underordningen. Fruktätarna är sällan pollinatörer, men de som lever på nektar och frömjöl pollinerar genomgående. Bland dessa pollinerade fladermöss finner man en del av de allra minsta Megachiroptera arterna som bara blir 5-6 cm långa.

Microchiroptera lever i huvudsak på insekter, men en del tropiska och subtropiska sydamerikanska arter är nektarätare och pollinerar blommorna. Alla nektarätande fladdermöss har för ändamålet anpassade mundelar. Tungan är lång och smal och har oftatst en pensel av bakåtriktade hår längst ut.
Fladdermössen slår normalt ner när de skall äta ur en blomma, men vissa arter har setts ryttlande framför  nattblommande blommor, varvid de klänger sig fast vid dem ett ögonblick just när de får in sina små huvuden. När fladdermusen kör in huvudet för att nå in till nektarn pudras den in med frömjöl, som sedan används för att pollinera nästa blomma i ordningen.

De fladdermuspollinerade blommorna har åtskilliga gemensamma drag. De öppnar sig ofta bara på natten, då fladdermössen är aktiva, och är aldrig starkt färgade utan tvärtom bleka, och kan till och med vara mörka och smutsfärgade. Fladdermössen har till skillnad från fåglarna ett väl utvecklat luktsinne och alltså är de här blommorna starkt doftande, ofta med en lukt som liknar fladdermössens egen. Till exempel det afrikanska korvträdets blommor luktar som en jäsande vätska.

Blommorna är kraftigt byggda för att kunna bära upp fladdermössens tyngd, och eftersom många fladdermöss är ganska klumpiga och behöver gott om manöverutrymme, sitter blommorna ofta tämligen isolerade från växtens övriga delar. De kan dingla på långa stjälkar som korvträdets och apbrödträdets blommor eller sitta strategiskt placerade direkt på trädets nakna stam eller större grenar, isolerade från lövverket. Dessa blommor ger stora mängder nektar och har ofta en massa klösmärken som vittnar om fladdermössens föga varsamma framfart.

De blommor fladdermössen föredrar är oftast klockformade som korvträdets eller pensel- eller klotformade som till exempel durianträdet. Durianträdets dinglande, gröngula eller skära blommor är slutna hela dagen och först efter mörkrets inbrott buktar kronbladen tillbaka och blottar ståndarna. Apbrödsträdets blomma har en pensel av iögonfallande ståndare som träder fram och hänger ner utanför ringen av kronblad. Man misstänker att de spöklika ropen från de fladdermöss som söker sig till apbrödsträdet bör ha gjort sitt till för att ge trädet dess övernaturliga rykte.

Den västafrikanska ärtväxten Parkia clappertonia håller sig med ett rejält, frömjölsfyllt blomklot. Blommorna runt det dinglande blomskaftet är sterila men alstrar nektar, som samlas i en grund ring som bildar en ränna kring klotets topp. När fladdermusen klänger sig fast vid klotet och dricker ur rännan, blir dess kropp ordentligt pudrad med frömjöl. Parkians blommor ändrar med tiden färg från rött över purpur till laxrosa, en ganska märklig färgskala för en växt som pollineras nattetid.

En markant färgväxling påträffas också hos klockrankan, en av de få fladdermuspollinerade blommor som är populär i trädgårdarna trots sin starka och ganska obehagliga kåldoft. Blommorna är gröna när de slår ut men blir så småningom purpurfärgade och förlorar samtidigt sin doft. De besöks och pollineras inte bara av fladdermöss utan också av fåglar, men blommornas form (klockformade) och de många klösmärkena från fladdermössens klor tyder på att det är dessa som är de viktigaste pollinatörerna.

Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)

Växternas Värld Del 16 Pollination genom fåglar

Ja då var det dags för fortsättningen på Växternas Värld ...... Det var ett tag sedan Del 15 publicerades men här kommer nu Del 16 :)  totalt blir det cirka 20 delar :) som kommer att publiceras!

 Fågelpollination är mycket viktig i många delar av världen, men förekommer inte alls i Europa och Asien norr om Himalaya. Däremot förekommer sådan pollination i Nordamerikas tempererade delar ända upp till Alaska. Allra vanligast är den i tropikerna. Överallt där detta fenomen har utvecklats visar sig fåglarna som mycket effektiva pollinatörer och varje fågelindivid besöker sannolikt tusentals blommor varje dag. Det är framför allt tre fågelfamiljer som utmärker sig i detta avseende, men det finns pollinerande fåglar i över femtio olika fågelfamiljer. De mest kända och bäst anpassade av alla pollinerande fåglar är Kolibrierna. Kolibrierna har smala näbbar, oftast raka men ibland nedåtböjda, och tungpenslar som gör det lättare för dem att samla in nektarn. Deras matsmältningssystem är anpassat för att klara de stora nektarmängder dessa fåglar förtär och de kan ryttla så att de kan hålla sig stilla i luften framför en blomma. Det finns över 300 olika kolibriarter, varav många mycket färgstarka.

Ryttla är en flygförmåga hos vissa fåglar att stå stilla i luften genom att slå kraftfullt, men inte alltid snabbt med vingarna.

Solfåglarna visar upp ungefär samma anpassningar som kolibrierna och är till det yttre mycket lika dessa, men förekommer i de tropiska och subtropiska delarna av Afrika, i Sydöstasien och i östra Australien. Också de har specialkonstruerade tungor och matsmältningsorgan där nektarn kan glida förbi krävan och gå direkt ner i tarmarna, så att matsmältningen går snabbare. Också solfåglarna kan ryttla, men inte lika bra som kolibrierna, så de slår sig ofta ner på eller bredvid blommorna istället.

Krävan hos en fågel är en utvidgning av matstrupen där en större mängd föda kan lagras för att sedan spjälkas i körtelmagen därefter tuggas eller knådas födan i muskelmagen med hjälp av små stenar som fågeln svalt.

Den tredje viktiga gruppen av pollinerade fåglar är den sydafrikanska sockerfågeln och de australiska och oceaniska honungsätarna. Hos en del sockerfåglar kan tungan rullas ihop till ett rör, som nektarn sugs in igenom.

Fåglarnas ögon är byggda ungefär som våra. De ser ungefär samma färgskala, men är särskilt känsliga för synliga spektrums längre våglängder. Som en följd här av är rött och orange vanligare hos de fågelpollinerade blommorna än hos de som pollineras av andra djur. Rött eller karmin, och därefter orange och gult är de vanligaste färgerna, och sedan följer blått, violett, vitt och gräddfärgat i fallande ordning. En annan orsak till att rött är så vanligt hos de fågelpollinerade blommorna är att röda blommor syns sämre för bina, som på så sätt inte dras till sådana blommor de inte kan pollinera, men skulle kunna plundra på deras nektar.

Fåglar ser inte ultraviolett, och följaktligen finner man inte denna färg hos de fågelpollinerade blommorna. Och eftersom fåglarna helt saknar luktsinne har fågelpollinerade växter normalt ingen doft. Vi var tidigare inne på att en del fjärilar tycks föredra växter i samma färg som de själva. Åtskilliga forskare har också kunna notera att de fågelpollinerade blommorna ofta har samma färg som de fåglar som besöker dem.

De fågelpollinerade blommorna ger genomgående massor av nektar. Men sockerhalten i denna kan vara så låg som 5 procent, så fåglarna måste arbeta hårt och konsumera stora mängder för att få den energi de behöver. En Kolobri kan konsumera upp till halva sin kroppsvikt i socker varje dag, varvid nektarn tas om hand av den specialkonstruerade krävan. Hos de insektspollinerade blommorna är sockerhalten mycket högre, cirka 15 procent, och det är möjligt att den låga sockerhalten i de fågelpollinerade blommorna kan hjälpa till att hålla insekterna borta.

De blommor som är direktspecialiserade på fågelpollination tillhör oftast endera av två kategorier. Den ena typen har långa och smäckra rörlika blomkronor, där fågeln sticker in näbben och på så sätt får huvudet ordentligt baddat med pollen medan den dricker nektarn. Till exempel Aloe-arterna, fackelliljorna och många sydafrikanska ljungväxter hör till denna kategorin. Den andra huvudtypen utgörs av växter med pensellika blommor, som mjölar ner besökarna med sitt pollen lite mera spritt än föregående grupp. Särskilt Australien har många växter av detta slag.

En del blommor visar upp mer speciella anpassningar, tex de som har utvecklat särskild sittpinne. Den resandes träd och Strelitziorna har utvecklat stela skärmblad som håller fåglarnas vikt.

En anna märklig sydafrikansk växt, Svärdsliljan har en särskild gren på blomskaftet där solfåglarna kan sätta sig och luta sig in över blomman, varvid de mjölar ner både sig själva och märkena med pollen. Växtens anpassning till fågelpollination förs ytterligare ett steg längre i de fall där blommorna inte öppnar sig utan fåglarnas hjälp. En del afrikanska mistelarter öppnar sina blommor bara när en solfågel för in sin smäckra näbb i en slits i blomkronans sida. Då öppnar sig kronan, så att ståndarknapparna springer ut och strör sitt frömjöl över fågelns fjädrar.

  Visst är naturen fascinerande ?!

Fortsättning följer på Växternas Värld  ......... Häng gärna med!

Ha det gott!  Kram

Växternas Värld Del 15 Vägvisare för insekterna

Ja jag har inte glömt Växternas Värld :) Här kommer fortsättningen :) Bättre sent än aldrig :) Då dessa har legat som utkast så kan dessa publiceras trots att jag nått bildgränsen :)

Hittills har vi bara diskuterat färgens roll när det gäller att locka till sig insekterna från längre håll, men färgen spelar också sin viktiga roll för att vägleda insekten på nära håll, över själva blomman.

Många blommor har vägledande markeringar eller linjer på kronbladens yta, vilka visar insekten vägen till nektarn eller i blommor som saknar nektar åtminstone ser till att insekten intar den rätta ställningen.

År 1922 kunde Friedrich Knoll genom en serie sinnrika experiment bekräfta att dessa markeringar faktiskt är till för att vägleda insekterna. Han prövade nattfjärilars reaktion på färgmönster genom att göra i ordning en serie papper med olika markeringar i mörkviolett på ljusviolett botten. Sedan täckte han pappersarken med glasplattor, och eftersom Knoll matade sina nattfjärilar med sirap innan försöken genomfördes kunde han se var de varit framme med mundelarna, eftersom de lämnat kvar spår av sirap på glaset just där. Och han kunde konstatera att nästan alla de vägledande markeringarna hade en direkt verkan på insekterna, framför allt cirklar, som tjänstgjorde som goda riktmärken. 

Klart är att många insektspollinerande blommor har ytmarkeringar som återkastar ultraviolett ljus och alltså är osynliga för oss. H H Kugler genomförde på 1960-talet en stor undersökning på ca tvåhundra bipollinerade arter. Han fann att ca 30 procent av de studerade arterna hade mönster synliga för oss människor och att ytterligare 26 procent hade mönster i enbart ultraviolett.

Många av de som hade för oss synliga mönster hade därutöver också mönster i ultraviolett. Men inte i något av dessa fall fann Kugler något helt nytt mönster i ultraviolett. Överflödet på sådana ytmönster visar klart att de måste vara mycket viktiga som vägledare för insekterna över blomytan, så att de verkligen rör vid både ståndarna och märke och fullbordar pollinationen.     

Fortsättning följer ....... Häng gärna med :)    

  

           Ha det gott!  Kram                                                   

Växternas Värld Del 14 Pollination genom myror, getingar, humlor och bin

Bara ett fåtal växter är myrpollinerade. Eftersom myrorna saknar hår fastnar frömjölet inte på dem, de saknar särskilda pollensamlaranordningar och är ur stånd att röra sig snabbt från blomma till blomma.

De myrpollinerade blommorna i de tempererade regionerna är vanligen små, gröna och obetydliga, och myrorna lockas till dem av doften snarare än av någon särskild färg. I tropikerna kan myrpollination vara viktigare: det finns uppgifter om myror som pollinatörer av den ekonomiskt viktiga kakaon.

Många växter har rentav anordningar för att hindra myrorna att besöka deras blommor och stjäla nektar och frömjöl där. En del har utvecklat helt oframkomliga hinder, som tex tjärblomstrets klibbiga stjälk. Andra lurar myrorna genom att ha nektarierna placerade ett stycke från blommorna. Här kan myrorna ta nektarn utan att frömjölet hamnar i riskzonen. Medan pollinatörerna belönas med den nektar som alstras i själva blomman.

Getingar pollinerar också olika växter.De tycks föredra små skära eller mörkt brunröda blommor, men eftersom getingarna är helt rödblinda måste dessa blommor förefalla dem mycket mörka.

De i särklass viktigaste pollinatörerna bland steklarna är givetvis bin och humlor. Föga överraskande om man betänker att dessa omfattar mer än 20.000 kända arter, vilka nästan alla tar sin näring från blommor. De är mycket vanliga över stora delar av världen och är helt beroende av vad blommorna ger både larver och vuxna insekter. De vuxna bina lever på nektar, ibland med ett tillskott av pollen. Också larverna matas med nektar (som omvandlas till honung) och pollen: båda delarna samlas in av de vuxna bina.

Bina besöker sådana mängder av olika växter att det är svårt att välja ut några bestämda färger som typiska för de bipollinerade arterna. De många olika biarterna besöker nästan alla blommor som finns tillgängliga, även om de under vissa tider på året kan vara ganska specialiserade. Och på det hela taget så håller sig arbetsbina ganska troget till en bestämd art ganska långa tider i taget.

Denna trohet gör dem till mycket effektiva pollinatörer och innebär att de direkt påverkar artens utveckling: de exemplar som är bäst anpassade till binas behov pollineras säkrast och mest regelbundet och ger därmed också fler frön.

De bipollinerade blommorna är ofta färgstarka och iögonfallande. Nektarierna sitter vid blomkronerörens bas så att bara insekter med specialutformade mundelar kan komma åt dem, och ofta håller de sig också med landningsplattformar, där biet kan stå medan det äter eller samlar föda.

Bland de många blommor som pollineras av bin och humlor kan nämnas hästhov, jordviva, gullviva och många korgblommiga växter, tex renfana och många fibblor. Också åtskilliga ärtväxter som ärttörne, ginst, harris och klöver, hör till de arter som anpassat sig till bina som pollinatörer.

Många av de växter vi odlar för fruktens, bärens eller frönas skull är bipollinerade. Hit hör äpple, päron, plommon och körsbär. Följaktligen gäller det att se till att det verkligen finns bin tills hands i blomningstiden.

Mer betydande fruktodlingar kan ju breda ut sig över stora områden och ofta kan binas naturliga ekosystem spolieras när dessa anledningar anläggs, så att pollinationsproblemen kan bli akuta. Ibland placerar man in bikupor på området och tränar upp bina att söka sig till sådana blommor som de tidigare inte varit vana vid. Det är viktigt att hålla ogräset borta från sådana odlingsområden. För arter som maskrosen med sina starkt gula blommor kan locka bina på avvägar från arbetet i träden, så att fruktskörden minskar rejält!


Fortsättning följer ....... Häng gärna med :)

Växternas Värld Del 12 Skalbaggs pollinerade växter

Åtskilliga blommor pollineras helt eller huvudsakligen av skalbaggar. Här rör det sig oftast om antingen stora, solitära blommor som magnolior och näckrosor eller också om små tätväxande blomkorgar som hos tex skogskornell.

Eftersom skalbaggarna oftast har dålig syn men gott luktsinne, är de skalbaggspollinerade växterna vanligen vita eller anspråkslöst färgade, men med stark doft.

De luktar oftast som övermogen frukt eller jäsande ämnen, inte alls i stil med de behagliga söta dofter man oftast finner hos sådana blommor som pollineras av dag - eller nattfjärilar och i mindre utsträckning bin.

En del skalbaggspollinerade blommor utsöndrar nektar, men normalt livnär sig skalbaggarna främst av sav, frukt, blad, spillning och as. Många skalbaggar tuggar i sig kronbladen hos de blommor de besöker, eller äter frömjöl eller särskilda näringsrika bildningar. Därför brukar skalbaggspollinerade blommor ha fröämnena väl dolda utom räckhåll för de "malande käkarna" 

fortsättning följer ..... Häng gärna med :)

Växternas Värld Del 13 Fjärilspollinerade växter

Bland fjärilarna återfinner man många viktiga pollinatörer, vilka vägleds av en kombination av syn och lukt. De blommor fjärilarna besöker har ofta ett nektarium vid basen av en smäcker, rörformad blomkrona eller en lång sporre.

Flertalet fjärilar har långa, sugande mundelar, och det råder ett nära samband mellan längden på deras tunga och längden hos blomkronan eller sporren hos de blommor de besöker.

Tungan kan variera från några få millimeter hos små nattfjärilar till 1-2 cm hos många dagfjärilar, 2-8 cm hos en del svärmare i norra tempererade zonen och upp till otroliga 25 cm hos en del tropiska nattfjärilar.

De blommor här i Nord- och Västeuropa som är bäst anpassade till pollinering genom dagfjärilar är ofta blåa, som tex förgätmigej, eller fylligt skära som många nejlikor, salepsrot och brudsporre.

I Sydeuropa finns det också en del röda blommor tex tiggarnöten som pollineras av dagfjärilar, och många tropiska och subtropiska dagfjärilspollinerade växter har scharlakansröda blommor. Det faktum att såpass många röda blommor är fjärilspollinerade tyder på att många dagfjärilar, till skillnad från bina, faktiskt har rödsyn. Också blommor i många andra färger är dagfjärilspollinerade, särskilt rörformiga blommor eller sådana som växer i kompakta korgar som tex gullris och röllika.

För hundra år sedan studerade entomologen Hermann Müller Alpernas fjärilar och hävdade att de föredrog blommor i ungefär samma färg som de själva. Han ansåg att deras färgpreferenser vid valet av make måste ha överförts också till valet av blommor.

Den berömde naturforskaren H W Bates har rapporterat om ett liknande förhållande i Amazonas regnskogar. Tyvärr har emellertid mycket lite gjorts på senare år för att bekräfta eller avvisa denna tilldragande hypotes. Man har dock funnit att sådana fjärilar som tar sin föda enbart från blommor kan ha en instinktiv färgrespons.

En del av de blommor som besöks av dagfjärilar under dagen kan också få nattliga besök av nattfjärilar. Många blommor pollineras emellertid enbart av nattfjärilar, och dessa arter visar upp en hel del karakteristiska drag. Kolibrisvärmaren skiljer sig från mängden genom att den flyger på dagen och besöker samma blommor som dagfjärilarna.

Men de flesta svärmare och andra nattfjärilar är nattaktiva och söker sig oftast till vita, blekrosa eller blekgula blommor. Många av dessa blommor har också en mycket stark doft som de börjar avge efter solnedgången, för att visa fjärilarna rätt väg. Den nattfjärilspollinerade tobaksplantans stora, vita blommor är berömda för sin tunga, söta doft.

Nattens drottning som blommar på natten, växer vild i Västindien, men infördes till Europa som trädgårdsväxt. De fina vita kronbladen öppnar sig på natten och lockar till sig nattliga insekter. Blomman vissnar redan före gryningen.


Fortsättning följer ....... häng gärna med :)

Växternas Värld Del 11 Pollination genom flugor

Många flugor är viktiga pollinatörer. De flesta i denna grupp saknar förlängda mundelar och kan suga nektar bara ur sådana blommor som är platta, lätt konkava eller formade så att nektarn är lätt åtkomlig.

Rent allmänt sett söker sig flugorna till blommorna mera för nektarns skull än för pollenets, men det finns dock åtskilliga arter för vilka pollenet är ett viktigt inslag i dieten. Även om de söker sig till blommorna för nektarens skull, pollinerar de ju inte sämre för det.

De blommor som har lätt åtkomlig nektar är ofta vita, skära, gula eller gröna till färgen och ospecialiserade flugor visar förkärlek för dessa färger. Murgrönan, Björnlokan, Smörblommorna och Hagtornet är exempel på flygpollinerade växter.

En del purpurfärgade och blå blommor är också flugpollinerade, men eftersom dessa blommor ofta döljer sin nektar är det bara flugor med mer specialiserade mundelar som kan nå denna näring. Men naturligtvis som alltid är situationen i verkligheten mer komplicerad än så, eftersom dessa specialiserade flugor också besöker de enklare blommorna och de mer komplicerade blommorna inte alltid är blå eller purpurfärgade.

Svävflugans stora, sammansatta ögon buktar sig kring huvudet och ger ett mycket brett synfält. Svävflugorna lockas på långt håll till blommor med starka färger. De förtär både nektar och frömjöl, och de flesta av dem söker sig till blommor där nektarn är lättåtkomlig.

Svävflugorna hör dessutom till de specialiserade arter som har lång tunga och kan nå ner till den dolda nektarn. De har fått sitt namn av det faktum att de kan sväva praktiskt taget stilla i luften. De tar nektar från blommor som te-veronikan (blå), tistlar (purpur) och blåklockor (blå).

Till de allra mest specialiserade blomflugorna hör Humleblomflugorna, som fått sitt namn av att de är så lika humlorna. En del av dessa har över 10 mm långa mundelar och kan alltså pollinera blommor som döljer sin nektar ganska djupt, som tex ängsviol, revsuga, gullviva och jordviva.

Det sägs ju ofta att flugor dras till små, glittrande föremål och man har kunnat påvisa att åtskilliga flugarter sätter kurs mot glittrande droppar i samma ögonblick de kläcks.

Många blommor lockar till sig flugor genom att efterapa färgen och lukten av ruttnande kött. Dessa blommor är ofta mattbruna, purpurfärgade, gula eller fläckiga och som sagt imiterar gärna kadaver, variga sår eller ruttnande kött.

Många köttätande flugor föredrar normalt gult och apelsinfärgat, och väljer tydligen bruna, purpurbruna eller svarta blommor endast om dessa samtidigt avger en stank som från exkrementer eller ruttnande kött. Både färgen och stanken ökar i intensitet in mot blommans mitt, och lockar alltså flugorna till de fortplantningsorgan där pollinationen äger rum.

De köttiga asblommorna i Afrika och Sydasien har blommor av denna typ som är så övertygande att flughonorna lägger ägg i dessa. När larverna sedan kläcks är de dömda att svälta ihjäl, eftersom det inte finns någon näring åt dem.

En del växter kan direkt fånga in de pollinerande flugorna och tvinga dem till kontakt med märken och ståndarknappar, också här spelar färgen en viktig roll, eftersom flugan måste lockas in i växten om fällan skall kunna fungera.


Fortsättning följer ...... häng gärna med ...... :)

Växternas Värld Del 10 Färger som lockar insekterna

Det är svårt för en människa att föreställa sig insekternas visuella värld. Deras ögon skiljer sig i hög grad från våra till både byggnad och funktion och ger alltså en helt annorlunda bild av omvärlden.

Insekterna har sammansatta ögon, uppbyggda av ett stort antal enkla element som kallas ommatidia och framträder som små facetter sedda framifrån. Man räknar med att dessa ger god förmåga att upptäcka rörelser, men eftersom de inte kan fokusera, har de blombesökande insekterna sannolikt sämre synskärpa än vi.

Dock har experiment bevisat att insekterna lockas av starka blomfärger redan från ganska långt håll, och de kan också vägledas över blommans yta av små märken eller linjer på bara några millimeter. Många insektpollinerade blommor lockar inte bara med färger utan också med dofter, men de båda metodernas relativa betydelse varierar en hel del från art till art. En del blommor använder lukter för att locka till sig insekter från längre håll, medan andra sätter in lukten bara på nära håll.

I andra fall stimulerar dofterna bara insekterna att söka föda, och ytterligare andra växter är helt doftlösa. Insekter kan ibland rentav fås att sluta att besöka en del växter om man ger deras blommor en annan och ovanlig lukt.

Kan insekter alls skilja mellan olika färger?

Den österrikiske nobelpristagaren Karl von Frisch studerade detta genom att använda olika färgade papperslappar som markeringar för att visa bina till en skål med deras favoritföda sockervatten. Han började med att dressera dem att dricka sockervatten ur en skål placerad på blått papper, och fann då att de snart sökte sig till det blåapappret också när det inte fanns någon skål där.

Om bina fick välja mellan grått och blått sökte de sig konsekvent till den blå färgen, detta visade på att de verkligen reagerade på färgen och inte bara på en skillnad i styrkan hos det ljus som återkastades från pappret. Ytterligare försök visade att bina kan särkskilja sex olika färger: ultraviolett, blågrönt, violett, "bipurpur"(som är en blandning av gult och ultraviolett), gult och blått. Deras synförmåga är alltså förskjuten ett stycke längs ljusspektrum i jämförelse med vår, i riktning mot de kortare våglängderna.

Bin är mycket känsliga för ultraviolett, som vi inte alls kan se. Ljus som innefattar alla vårt synliga spektrums färger framträder för oss som vitt. Motsvarande färg för bina har en ultraviolett komponent och saknar den röda.

Många växter ser säkert helt olika ut för oss och för insekterna. Körsbärsblommor tex förefaller vita för oss därför att de återkastar alla vårt synliga spektrums färger - blått, grönt, rött etc. Eftersom bin inte kan se rött kommer dessa blommor att förefalla dem blågröna - vitt ljus utan sin röda komponent. Ljungens purpurfärgade blommor som återkastar en blandning av rött och blått ljus blir blå för bina. Ett annat exempel är kornvallmon som tillhör de få verkligt klarröda blommorna  ..... ironiskt nog har bina ingen möjlighet att uppskatta deras strålande röda färg.

För ett bi är kornvallmons kronblad ultravioletta eftersom de reflekterar också detta ljus. Andra pollinerade insekter har inte studerats lika grundligt som bina, men man vet att såväl alla högre flugor och dag- och nattfjärilar kan särskilja olika färger. Det förefaller som om också många andra insekter precis som bina skulle vara rödblinda men se i ultraviolett. Det finns dock många undantag mot den regeln, och man vet att tex en del fjärliar kan se rött.


Fortsättning följer ...... häng gärna med ...... :)

Växternas Värld Del 9 Blommans uppbyggnad

Eftersom blommorna har så olika pollinations-mekanismer växlar de i hög grad till såväl utseende som byggnad. En del blommor är enormt komplicerade men samtidigt finns det dock en gemensam grundstruktur för dem alla.

Blommans yttre del är fodret bildat av oftast gröna foderblad. Dessa skyddar blomman medan den befinner sig i knoppstadiet och ibland också efter att den öppnat sig.

Hos en del växter kan blomfodret rentav vara blommans mest lysande del. Detta gäller tex för riddarsporrarna, där kronbladen har omvandlats till nektarier och Kabbelekan som har mycket små kronblad eller rentav inga alls. Andra arter tex fuchsiorna har både foder - och kronblad vackert färgade ofta i kontrasterade färger. Innanför fodret sitter Corollan - blomkronan som består av kronblad vilka för lekmannen ofta framstår som den mest karakteristiska delen av en blomma.

Kronbladens viktigaste uppgift är att locka till sig djurpollinatörer - och hela deras mångfald av dofter, färger, former och storlekar är inriktad på detta mål. Den enklaste formen är den man finner hos smörblommor och vallmoarter, där kronbladen är ovala lika varann till storlek och form, inbördes fristående och utplacerade så att de bildar en grund skål. Många växter har kronblad som växt samman på olika sätt och fått högst specialiserade former tex toffelblommor.

Hos många blommor ser kron - och foderblad ungefär likadana ut, och där brukar dessa ytterdelar sammanfattas under beteckningen blomhylle. Liljor, tulpaner och hyacinter är välkända exempel på sådana hylleblommor. Hos vind- och vatten pollinerade växter som inte behöver några visuella lockande ytterdelar blir foder- och kronblad ofta mycket mindre och kan ibland saknas helt.

När fortplantningstiden är över och pollinationen ägt rum vissnar kronbladen och faller av blomman. De är alltså som vackrast och färgstarkast just när blomman är mogen. En del kronblad ändrar också färg när de åldras. Detta kan öka dragningskraften hos blommor som sitter tätt tillsammans eftersom det kan röra sig om rejäla färgförändringar som starkt kontrasterar mot den ursprungliga.

Hos en del arter kan färgförändringarna ha en helt annan uppgift tex vara en slags signal till pollinatören att blomman är befruktad nu och inte alstrar någon nektar längre. Detta är ju till nytta för båda parter eftersom djuret då inte behöver slösa tid och energi på att besöka blommor utan näring och växten får sitt pollen utnyttjat på bästa sätt.

En del växter har ett särskilt bihang mellan kronan och ståndarna, koronan avsett att göra blomman ännu mer lockande för pollinatörerna. Påskliljornas och narcissernas trumpeter är exempel på sådana koronor. Det finns också andra och mindre dramatiska sätt att göra kronbladen attraktiva. En del kan ha linjer eller fläckar som visar insekterna vägen till honungen.

Hos uppåtvända blommor särskilt sådana med utbredda kron- och foderblad är ofta kronbladens insidor starkast färgade. Men hos hängande blommor som hos Kungsängsliljan är det ofta utsidan som är färgstarkast. Kronbladen inte bara lockar till sig insekterna de kan också förse dem med landningsplatser. Många ärtväxter - ginst, luktärt och lupiner tex har två kronblad som ger insekterna fäste medan ett par av de andra kronbladen är sammanväxta till en köl. Här är blommans könsorgan inneslutna i kölen, vilken ibland kan vara bakåtpressad likt en hoprullad spiralfjäder.

När insekten landar pressar den med sin tyngd ner kölen och frigör ståndarna och pistillens märke som sveper in mot djurets buksida. Det frömjöl som redan sitter på insekten avsätts då på märket samtidigt som nytt pollen stryks av på besökaren från ståndarna. Hos många ärtväxter är de olika blomdelarna olikfärgade. Kron- och foderbladen eller hyllet, utgör alltså blommans ytterhölje och står inte direkt i fortplantningens tjänst. De kallas därför de sterila kransarna. De inre fertila kransarna, ståndarna som ger frömjölet och de innersta fruktbladen som omger fruktämnet kan ibland också de vara engagerade i arbetet med att locka pollinatörer.

Hos de flesta blommor består ståndarna av en stjälk som kallas strängen och bär upp knappen, en lådliknande frömjölsbehållare och ibland kan dessa ståndare ersätta kronbladen som blommans mest lockande del. Ibland kan färgstarka växtdelar utanför själva blomman användas som tillskott till insektsskyltningen eller rentav som de enda signalerna till dessa. Tex Bougainvillean har färgstarka skärmblad som är mycket mer iögonfallande än de små blommor de omger. Även julstjärnans färgstarkaste del de vackert djupröda blad som kallas högblad. Dessa kronbladssurrogat lockar till sig insekter som sedan söker sig till de små blommorna.


Fortsättning följer ...... Häng gärna med! :)

Växternas Värld Del 8 Hur blommorna pollineras

Till skillnad från djuren kan ju växterna inte ströva omkring och söka en lämplig partner. De måste istället förlita sig på att yttre krafter skall transportera frömjölet åt dem. De viktigaste hjälpmedlen i det sammanhanget är vattnet, vinden och djuren.

Vattenpollinering
Algerna hör till de få växter som är specialanpassade för vatten pollination. Här spelar ju färgen ingen roll när det gäller att få frömjölet förflyttat så de vattenpollinerade algerna är ofta oansenliga. Andra vattenväxter håller sig däremot med blommor som sticker upp ovan vattenytan och är vind och djurpollinerade.

Vindpollinering är mycket vanlig. Här spelar ju färgen inte någon roll så de vindpollinerade växternas blommor är ofta små och inte så färgrika. Hur många av oss har alls lagt märke till ekens, askens eller bokens blommor? Ändå är många av dessa små blommor mycket vackert tecknade och milt färgsatta trots att färgen inte har någon uppenbar uppgift.

I en del fall såsom till exempel hasselns hanhängen bär de vindpollinerade blommorna så mycket frömjöl att man knappt kan se deras färg. Vartenda sådant pollenkorn är så litet att det blir osynligt för oss så snart vinden tagit det. Men gudarna ska veta att de här små kornen ändå kan bevisa sin existens för allergikerna!! många av dessa framkallar som bekant hösnuva.

Djurpollinering
De växter som utnyttjar djur som pollenbärare måste kunna locka till sig de djur de behöver och använder därför färger för att skapa signaler som avtecknar sig tydligt mot den gröna eller bruna bakgrunden. Därtill måste det också finnas något som får pollinatörerna att frivilligt söka sig till dessa blommor. Därför håller sig dessa blommor med lockbeten i form av något ätbart antingen frömjölet, nektar eller andra ämnen.

Nektaren är en vätska som innehåller enkla sockerarter och därmed är en rik energikälla för besökande djur. Vissa slag av nektar är giftiga eller illasmakande och det har visat sig att växterna i en del fall kan hålla fjärilar borta på detta sätt så att de inte stjäl nektaren från sådana blommor som pollineras av bin.

Men växten behöver ju också någon metod att föra över frömjölet till de pollinatörer som lockas till dem så att det kan föras vidare till märket på nästa blomma djuret besöker. Därför är de nektarier där nektaren alstras strategiskt utplacerade på så sätt att besökaren måste komma i kontakt med både ståndarna (som ju alstrar frömjölet) och märket (som tar emot det) när den söker efter nektarn. Dessa nektarier sitter på olika ställen i olika blommor.

Ibland kan nektar som reserverats för speciella pollinatörer stjälas av andra insekter som tagit sig in till nektariet genom att bita sönder blomman. Detta innebär att besökaren aldrig kommer i beröring med pollinationsmekanismen. Ofta finner man små prydliga hål längst ner i botten på rörformiga blommor som vittnar om att ett djur stulit deras nektar utan någon motprestation.

Även själva frömjölet kan ätas och utgör ofta också det ett lockbete för djuren, även om en del naturligtvis alltid måste lämnas kvar för att befrukta äggen. Det innehåller fett, kolhydrater och proteiner i olika proportioner och är mycket näringsrikt. Även vi människor äter ju en del pollen dels tillsammans med nektarn i form av honung och ibland i pillerform, piller som påstås ha föryngrande egenskaper.


Fortsättning följer ........ häng gärna med :)

Växternas Värld Del 7 Blommans roll i växtens liv

Vi brukar definiera ordet "blomma" som en beteckning på en växt med vackra blommor. I detta sammanhanget betecknas blommorna som ett specialiserat organ avsett för alstringen  och spridningen av frön.

Blomman alstrar hanliga könsceller i form av pollen eller frömjöl och honliga sådana i form av ägg. Ofta produceras båda slagen i en och samma blomma, men de flesta växter håller sig med någon metod för att föra över frömjölet från de egna blommorna till andra växter inom samma art.

Denna pollenöverföring kallas pollination - Korspollination när frömjölet förs från en växt till en annan och självpollination när pollenet rör sig inom en och samma blomma eller mellan olika blommor hos samma växt. Naturen visar upp hela skalan av växter från sådana som är helt självpollinerade över arter som använder båda metoderna till sådana som enbart är korspollinerade.

Arbetar man med växter är det viktigt (ja kanske även annars ... ?!:)) att veta hur pollinationen sker för de flesta blommor ger inte vare sig frön eller frukter om de inte pollineras. Om de pollenkorn som öveförs hamnar på rätt plats på den del av pistillen som kallas märket, gror de och sänder ut en pollenslang.

Märket sitter i pistillen överst på stiftet som utgår från fruktämnet och inne i fruktämnet sitter fröämnet som innehåller den honliga äggcellen. Pollenslangen växer ner mot äggcellen och tränger in i fröämnet genom ett särskilt hål som kallas fröämnesmunnen. Inne i fröämnet avger pollenslangen två celler som färdats ner genom den från pollenkornet. En av dessa celler smälter samman med äggcellen och initierar embryot och den andra hanliga könscellen smälter samman med andra celler och bildar en vävnad avsedd att förse det växande embryot med näring.

Efter befruktningen mognar de delar av fröämnet som omger embryot och dess ytterväggar hårdnar tills man har fått vad vi brukar kalla ett frö. Samtidigt som fröet hårdnar utvecklas också fruktämnesväggen och bildar fruktköttet.

Fortsättning följer på Växternas Värld ....... häng gärna med framöver också ...... :)

Lev väl!

Växternas Värld Del 6 Fotosyntesens mekanismer

Klorofyll, det pigment som absorberar ljusenergin för fotosyntesen kan fungera effektivt endast om det är ordnat på ett mycket exakt sätt inne i växten, och är hopkopplat med resten av växtens mekanism för omvandling av solljus och koldioxid till växtsubstans.

Hos majoriteten av landväxterna sker den mesta fotsyntesen i bladen. Cellerna inne i ett blad är inbördes förenade men med luft emellan. De yttersta lagen är sammanhängande men perforerade av hål som kallas klyvöppningar. Det är genom dessa små öppningar som bladets inre delar håller kontakten med luften utanför: genom klyvöppningarna tar växten in koldioxid och avger syre.


Klyvöppningarna styrs av så kallade väktarceller som omger dem. En del vatten går oundvikligen förlorat genom dessa öppningar, så en viss kontroll är nödvändigt om inte växten skall torka ut under torra perioder.

De kloroplaster som innehåller pigmentet klorofyll finns i bladets inre celler, alltså innanför väktarcellarna i epidermis. Det är i dessa som fotosyntesen äger rum.

Kloroplasterna ligger inte orörliga inne i bladcellerna utan kan reagera på ljus och röra sig på grund av ljuset så att dessa i svagt ljus drar de sig gärna nära de cellväggar som vetter mot ljuskällan så att de kan absorbera så mycket ljus som möjligt. I stark ljus drar de sig mot de cellväggar som ligger i det inkommande ljusets plan och vänder kanterna mot solen. Detta skyddar dem mot skadeverkningar på grund av alltför starkt solsken.


Fortsättning följer ...........  Häng gärna med!

Växternas Värld Del 5 Fotosyntesen

Den viktigaste av alla växtfärger ja egentligen den viktigaste färgen överhuvudtaget är ju som nämnts tidigare klorofyllets gröna. Det är detta pigment som utnyttjar solskenet och tämjer dess energi, så att det hjälper till att alstra de kemiska ämnen och det syre som bär upp allt liv på jorden.

Genom fotosyntesen omvandlas alltså en del av detta ljus till kemisk energi. På detta sätt fångar och utnyttjar vår planets växter i genomsnitt cirka 0,2 %  av den solstrålning som når jordytan.

Detta upptagande av solenergi kan bara ske i de celler hos de gröna växterna som innehåller klorofyll (några undantag finns som jag inte tar upp här). Vid fotosyntesen fångar klorofyllet in solskenets energi och utnyttjar denna för att bryta ner vatten i dess båda komponenter väte och syre och bildar energirika föreningar.

Vätet förenar sig med andra kemiska ämnen i växterna, men en stor del av syret återgår till atmosfären, eftersom växterna inte har användning för alltsammans. Sedan använder växterna de kemiska ämnen de skapat för att omvandla koldioxid till kolhydrater och andra organiska ämnen. Dessa sprids och används både till deras fortsatta växt och bildandet av frukter och frön. På så sätt kan de gröna växterna med solljusets hjälp bilda alla de kemiska föreningar de behöver av koldioxiden i atmosfären, vatten och de små mängder mineralämnen de tar ur jorden.

Fotosyntesens viktigaste biprodukt, syret är av allt överskuggande betydelse för alla andra levande varelser och är det ämne som ju har möjliggjort livet på land. Och det är växterna som ensamma har åstadkommit det mesta av det syre som ingår i jordens atmosfär. Blågröna alger i världshaven alstrade syre redan för ca tre miljarder år sedan. Därmed började syrehalten i atmosfären långsamt öka och till slut kanske för ca 450 miljoner år sedan började växter också uppträda på land.

Den kemiska växtenergin i form av gröna växter är grunden för allt liv på vår planet. Alla  andra organismer, såsom djuren och svamparna kan inte tillverka de näringsämnen de behöver med ljusets hjälp. Istället utnyttjar de den kemiska växtenergin på andra sätt. En del växtätare äter de gröna växterna direkt. Många djur (inklusive människan) lever på både växter och andra djur och kallas därför för allätare.

Växterna tjänar livet till och med efter sin död. Tillsammans med ruttnande djurrester tjänstggör de som näring åt en lång rad nedbrytande organismer, olika sorters smådjur, svampar och bakterier och eftersom de växtsubstanser vi djur äter kan utnyttjas effektivt endast om de förenas med syre i kroppen, är vi alltså dubbelt beroende av växterna: de ger både råmaterialet och det syre som frodas för att deras energi skall kunna frigöras och uprätthålla livet i andra organismer.


Fortsättning följer ........ Välkommen åter! :)

Växternas Värld Del 4 Hur växterna alstrar sina färger

Växterna är uppbyggda av mikroskopiskt små celler. Flertalet växtceller har en central kärna och en eller flera vätskefyllda vakuoler, omgivna av protoplasma. De pigment som ger växten dess färg alstras av cellerna och deponeras framför allt i tre olika delar av dessa.

Cellväggarna innehåller en mängd olika pigment (svart, brunt, gult,rött, blått och violett) som ofta kan göra cellen helt ogenomskinlig. Protoplasman kan färgas av fettlösliga pigment, inneslutna i plastider. Bland plastidpigmenten märks klorofyll (grönt) och karotenoider (gult, orange, rött och brunt). Cellvätskan får sin färg av vattenlösliga vakuolära pigment. Bland dessa märks anthocyaninerna (från scharlakansrött över magenta och purpur till blått) och anthoxanthinerna (blekt   elfenben till mättat gult).

Växtvärldens viktigaste och mest karakteristiska färg är naturligtvis den gröna. Trots att det finns en enorm massa olika gröna nyanser alstrar de allesammans med få undantag på ett och samma sätt nämligen genom klorofyll.

Klorofyllet finns inneslutet i små gröna plastider som kallas kloroplaster och som hos de flesta landväxter är små, konvext linsformade och mindre än 0,01 mm i diameter. Man finner dem i väldiga mängder i bladens celler.

Brunt är den näst vanligaste färgen hos växterna, oftast som färg på gamla och döda vävnader. De bruna pigmenten finns oftast i cellväggarna och bildas när växterna skadas, åldras eller dör, då de kemiska ämnena i den oxideras. Tex det bruna på ett skadat äpple (drar paralleller till oss människor och oxidering ....... :) det är ju viktigt att få i sig antioxidanter. .......... så att vi inte åldras och oxiderar i förtid!


Fortsättning följer ........  Välkommen åter! :)

Växternas Värld Del 3 Växternas färgvärld

Har du ibland funderat över varför bladen egentligen är gröna? Eller varför trädgårdens blommor lyser så klart i Rött, Blått, Gult - ja faktiskt i alla regnbågens färger.

Hur uppkommer egentligen växternas färger och hur vi och djuren uppfattar dem och varför de är nödvändiga inte bara för växternas fortbestånd utan också som förutsättning för allt liv på land.

I växtriket har varje färg sin speciella funktion: grönt är nödvändigt för syreproduktionen och för tillväxten. Andra färger lockar till sig de olika djur som växten behöver för att kunna fortplanta sig. En del växter använder också färger som förklädnad bla för att gömma sig för hungriga djur.

De färger vi ser överallt omkring oss är allesammans en funktion av det ljus som når oss. Nästan allt ljus på vår planet kommer till oss från solen och har innan det når jorden färdats fram genom miljontals rymdkilometer.

Solen sänder ut ljus med ett spektrum av olika våglängder. Ute i naturen delas detta spektrum upp i sina olika delar i regnbågen och den förste forskare som experimentellt lyckades splittra upp solljuset i spektrats olika delar var Sir Isaac Newton, som åstadkom detta för cirka 300 år sedan. Han lyckades med hjälp av ett prisma dela upp det synliga ljuset i hela raden av färger, violett, blått, blågrönt, grönt, gult, orange och rött - regnbågens alla färger med andra ord.

Olika färger alstras också när denna blandning av olika våglängder träffar ett ämne som absorberar respektive reflekterar vissa våglängder starkare än andra: det är här vi har upphovet till de flesta av färgerna i växtvärlden.

De ämnen som på detta sätt rubbar spektralfärgernas balans kallas för pigment.
Blå pigment ser blå ut därför att de absorberar alla färger utom den blå, som återkastas eller transfereras. Svarta pigment ger svart färg, därför att de absorberar ljus av alla färger. Pigmenten har alltså ingen egen färg, men av praktiska skäl brukar man ändå tala om blå, röda, gröna osv. pigment.

När man börjar titta närmare på växterna omkring oss upptäcker man snabbt att de färger man finner hos dem aldrig är exakt likadana. Tex röda blommor och gröna blad visar inte upp exakt samma färgnyanser hos två olika växter, gör det kanske inte ens på en och samma växt.

Fortsättning följer .........