Alstringen av frön och frukter är blommans sista uppgift, och sedan dess äggceller väl befruktats brukar de sterila delar som biträtt vid pollinationen vissna och falla av. Sedan sätts växtens alla resurser in på tillväxten hos fröna och oftast också de omgivande fruktämnesväggar som så småningom utvecklas till en frukt. Frukten både skyddar fröna och hjälper till att sprida dem.
Frukterna indelas oftast i torra och saftiga frukter. Torra frukter finner man tex hos smörblommor, luktärter och vallmoarter, vilka alla som mogna har torra fruktämnesväggar. Saftiga frukter är tex tomater, vindruvor och plommon, som alla har saftigt fruktkött. Man skiljer också mellan äkta frukter och skenfrukter. De äkta frukterna (däribland alla de ovan nämnda) utvecklas enbart ur fruktämnet, medan skenfrukterna utvecklas också ur andra delar av blomman. Äpplen och päron är skenfrukter.
Ibland kan en blommas fruktämne bestå av flera olika delar eller karpeller, som var och en kan utvecklas till en särskild liten småfrukt inom en och samma frukt. Följden blir sådana sammansatta frukter som björnbär och hallon. Smultronet är däremot en skenfrukt; de ätliga, röda delarna kommer inte från fruktämnesväggen utan från blombottnen, medan de små prickarna på utsidan är småfrukter som liksom björnbärets småfrukter utvecklats ur separata fruktblad eller karpeller. Ibland kan en frukt också vara sammansatt så att den vuxit fram ur flera enskilda blommor. Ananas och mullbär är exponenter för denna frukttyp.
Några exempel följer här:
Tomat - är en äkta frukt. Blomman har ett enda fruktämne bestående av fyra sammanväxta fruktblad, som alla fyra innehåller flera fröämnen som mognar och ger kärnor. Fruktämnesväggen sväller ut till ett saftigt hölje med vaxartat yttre lager.
Vallmo - är en äkta frukt. Blomman har ett fruktämne av sammanväxta fruktblad som utvecklas till en torr kapsel. Eftersom fröna sprids med vinden behövs inga lockande färger.
Hallon - är en äkta frukt. Varje blomma har ett fruktämne bestående av flera separata fruktblad, som var och en ger en stenfrukt. Varje sådan stenfrukt innehåller ett frö, och de växer samman till hallonet.
Ananas - är en äkta frukt, bildad av hela blomställningen. Efter befruktningen växer fruktämnena från flera olika blommor samman och fruktköttet bildas av dessa fruktämnesväggar i förening.
Jordgubbe - är en skenfrukt. Blomman har flera fruktblad. Fruktköttet består av den uppsvällda blombottnen och själva frukterna utgörs av de små nötlika kärnorna på ytan.
Äpplen - är en skenfrukt. Det är bara det inre höljet kring kärnorna som bildas av fruktämnesväggen. Fruktköttet utanför växer fram ur blombottnen.
Spridning genom Vind och Vatten och genom växterna själva:
De frukter och frön som sprids av vinden, vattnet eller någon explosionsmekanism hos växten själv behöver inga iögonfallande färger. Tvärtom slulle starka färger vara ett rent handikapp där, för om dessa frön eller frukter äts upp av djur blir de bara förstörda. Också här finner man dock mycket skönhet i både formen och konstruktionen, och ibland också en blek men utsökt färgskala.
De frukter och frön som sprids med vinden är små och lätta eller håller sig med olika utskott som fungerar som vingar eller fallskärmar. De allra minsta bland de små vindspridda fröna är de man finner hos orkidéerna - dessa frön svävar som dammpartiklar i luftströmmarna. Orkidéernas enkla fröspridningssystem står i stark kontrast till de många komplicerade mekanismer de använder för att öveföra sitt frömjöl, men är ändå högst exceptionella. Fröna är så små att det kan gå upp till en kvarts miljon (Ja du läste rätt :)) på ett enda gram, föga förvånande alltså om en del orkidéarter alstrar fler frön än några andra växter!
Sådana relativt tunga frön som sprids av vinden har alla möjliga utväxter som bildats av olika blomdelar och är avsedda att fånga upp vinden eller hålla fröna svävande. Almens fruktämnesvägg vidgar sig till en vinge med fröet i mitten, och hos asken sitter fröet på ena sidan. Lönnarna har två vingar, som utvecklats ur ett fruktämne uppdelat på två karpeller. De båda avdelningarna har smält samman i mitten, så att det hela ser ut som en flygplanspropeller med fröet placerat i navet. De korgblommiga växerna har ofta plym- eller fallskärmsliknande frukter, i stil med de välkända maskrosparasollerna. Fröet sitter inneslutet i ett litet hölje vid "fallskärmens" bas, och parasollen av hår ovanför har bildats ur ett starkt modifierat blomfoder.
Klematisarterna har stora, fluffiga bollar som driver för vinden med fröna inuti. Deras trasliga och toviga yttre har gett dem namn som "djävulshår" och "gubbskägg". Men första priset i denna kategori måste ändå tilldelas bomullen. Här dör de hår som växer på frönas yta och blir till slingrande spiraler allt eftersom fröna mognar. Denna döda vävnad är nästan ren cellulosa och om man spinner samman de här fibrerna med varandra visar de en hållfasthet och elasticitet som människan har vetat att sätta värde på alltsedan år 3000 f.Kr.
Amaranterna offrar sig själva för att få sina frön spridda med vinden. När fröna är mogna buktar grenarna ihop sig så att hela växten blir rund som ett klot, varpå den frigör sig från marken och rullar iväg för vinden och sprider sina frön där den rullar fram. En av de mest kända arterna är Amaranthus graecizans, som växer i västra USA och har figurerat i många västernfilmer.
Vattnet används i långt större utsträckning som fröspridare än som pollenspridare. Fröna hos sådana växter som håller till nära vattnet har ofta ett vattentätt yttre lager som innesluter luftfyllda hålrum eller korkvävnad så att de kan flyta på vattnet. Kokospalmen sprids från ö till ö genom att havsströmmarna för med sig dessa frukter. Det är det ätbara vita inkråmet, kopran, i kokosnöten som är fröet, medan fruktämnesväggen utvecklas till det hårda skyddslagret, de lätta fibrerna och det vattentäta skalet. Kokosnötterna spolas i land av stormar och oväder, men har också spritts med människans hjälp, eftersom kokospalmen ger oss så många nyttiga ting.
Självspridning är ganska vanligt hos växter. De frön som sitter i baljor sprids enligt denna metod. När baljan torkar öppnar den sig plötsligt, och kastar ut fröna med sådan kraft att de hamnar på ett visst avstånd från moderväxten. Ärtväxterna ger många exempel på den saken: man finner den tex hos ärttörnet, ginsten och gullregnet. Jättebalsaminens mogna baljor kan fås att explodera vid minsta beröring. Men den allra mest berömda i denna gruppen är ändå sprutgurkan, som bygger upp ett så enormt vattentryck att när "skottet" äntligen kommer far fröna iväg med en fart av hundra km/tim och kan färdas flera tiotal meter. Men detta bör kanske snarare klassificeras som vattenspridning! :)))
Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)
