Ja då var det dags för fortsättningen på Växternas Värld ...... Det var ett tag sedan Del 15 publicerades men här kommer nu Del 16 :) totalt blir det cirka 20 delar :) som kommer att publiceras!
Fågelpollination är mycket viktig i många delar av världen, men förekommer inte alls i Europa och Asien norr om Himalaya. Däremot förekommer sådan pollination i Nordamerikas tempererade delar ända upp till Alaska. Allra vanligast är den i tropikerna. Överallt där detta fenomen har utvecklats visar sig fåglarna som mycket effektiva pollinatörer och varje fågelindivid besöker sannolikt tusentals blommor varje dag. Det är framför allt tre fågelfamiljer som utmärker sig i detta avseende, men det finns pollinerande fåglar i över femtio olika fågelfamiljer. De mest kända och bäst anpassade av alla pollinerande fåglar är Kolibrierna. Kolibrierna har smala näbbar, oftast raka men ibland nedåtböjda, och tungpenslar som gör det lättare för dem att samla in nektarn. Deras matsmältningssystem är anpassat för att klara de stora nektarmängder dessa fåglar förtär och de kan ryttla så att de kan hålla sig stilla i luften framför en blomma. Det finns över 300 olika kolibriarter, varav många mycket färgstarka.
Ryttla är en flygförmåga hos vissa fåglar att stå stilla i luften genom att slå kraftfullt, men inte alltid snabbt med vingarna.
Solfåglarna visar upp ungefär samma anpassningar som kolibrierna och är till det yttre mycket lika dessa, men förekommer i de tropiska och subtropiska delarna av Afrika, i Sydöstasien och i östra Australien. Också de har specialkonstruerade tungor och matsmältningsorgan där nektarn kan glida förbi krävan och gå direkt ner i tarmarna, så att matsmältningen går snabbare. Också solfåglarna kan ryttla, men inte lika bra som kolibrierna, så de slår sig ofta ner på eller bredvid blommorna istället.
Krävan hos en fågel är en utvidgning av matstrupen där en större mängd föda kan lagras för att sedan spjälkas i körtelmagen därefter tuggas eller knådas födan i muskelmagen med hjälp av små stenar som fågeln svalt.
Den tredje viktiga gruppen av pollinerade fåglar är den sydafrikanska sockerfågeln och de australiska och oceaniska honungsätarna. Hos en del sockerfåglar kan tungan rullas ihop till ett rör, som nektarn sugs in igenom.
Fåglarnas ögon är byggda ungefär som våra. De ser ungefär samma färgskala, men är särskilt känsliga för synliga spektrums längre våglängder. Som en följd här av är rött och orange vanligare hos de fågelpollinerade blommorna än hos de som pollineras av andra djur. Rött eller karmin, och därefter orange och gult är de vanligaste färgerna, och sedan följer blått, violett, vitt och gräddfärgat i fallande ordning. En annan orsak till att rött är så vanligt hos de fågelpollinerade blommorna är att röda blommor syns sämre för bina, som på så sätt inte dras till sådana blommor de inte kan pollinera, men skulle kunna plundra på deras nektar.
Fåglar ser inte ultraviolett, och följaktligen finner man inte denna färg hos de fågelpollinerade blommorna. Och eftersom fåglarna helt saknar luktsinne har fågelpollinerade växter normalt ingen doft. Vi var tidigare inne på att en del fjärilar tycks föredra växter i samma färg som de själva. Åtskilliga forskare har också kunna notera att de fågelpollinerade blommorna ofta har samma färg som de fåglar som besöker dem.
De fågelpollinerade blommorna ger genomgående massor av nektar. Men sockerhalten i denna kan vara så låg som 5 procent, så fåglarna måste arbeta hårt och konsumera stora mängder för att få den energi de behöver. En Kolobri kan konsumera upp till halva sin kroppsvikt i socker varje dag, varvid nektarn tas om hand av den specialkonstruerade krävan. Hos de insektspollinerade blommorna är sockerhalten mycket högre, cirka 15 procent, och det är möjligt att den låga sockerhalten i de fågelpollinerade blommorna kan hjälpa till att hålla insekterna borta.
De blommor som är direktspecialiserade på fågelpollination tillhör oftast endera av två kategorier. Den ena typen har långa och smäckra rörlika blomkronor, där fågeln sticker in näbben och på så sätt får huvudet ordentligt baddat med pollen medan den dricker nektarn. Till exempel Aloe-arterna, fackelliljorna och många sydafrikanska ljungväxter hör till denna kategorin. Den andra huvudtypen utgörs av växter med pensellika blommor, som mjölar ner besökarna med sitt pollen lite mera spritt än föregående grupp. Särskilt Australien har många växter av detta slag.
En del blommor visar upp mer speciella anpassningar, tex de som har utvecklat särskild sittpinne. Den resandes träd och Strelitziorna har utvecklat stela skärmblad som håller fåglarnas vikt.
En anna märklig sydafrikansk växt, Svärdsliljan har en särskild gren på blomskaftet där solfåglarna kan sätta sig och luta sig in över blomman, varvid de mjölar ner både sig själva och märkena med pollen. Växtens anpassning till fågelpollination förs ytterligare ett steg längre i de fall där blommorna inte öppnar sig utan fåglarnas hjälp. En del afrikanska mistelarter öppnar sina blommor bara när en solfågel för in sin smäckra näbb i en slits i blomkronans sida. Då öppnar sig kronan, så att ståndarknapparna springer ut och strör sitt frömjöl över fågelns fjädrar.
Visst är naturen fascinerande ?!
Fortsättning följer på Växternas Värld ......... Häng gärna med!
Ha det gott! Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar